Dårar är vi allihopa

På fredagskvällen är det knökfullt i foajén. I receptionen frågar en kvinna i vit rock vilket av helgens pass jag vill delta i. Totalt kan man välja på fyra fristående delar fram till söndagen, eller närvara hela helgen. Det går även att sova över. Jag får ett frikort utfärdat av ”Tokholms läns landsting” och en rosa kölapp.

Efter en stunds väntan tas jag åt sidan. Jag besvarar en enkät om min psykosociala hälsa och undergår en lätt obehaglig frenologisk undersökning på en brits i källaren innan det är dags att slussas upp till dagrummet och de övriga inskrivna. Pass två, nästa dag, inleds i en betydligt lugnare miljö en trappa upp utanför personalkontoret och denna dag ger samma enkät istället fog för en temporär anställning som vårdare. Det är dårskap i besparingarnas tid där ingen längre lyssnar på den andre.

Dagrummet är pjäsens hjärta och i små celler avdelade med tygstycken bor patienterna/skådespelarna. Här huserar bland andra den schizofrena Sara (Åsa Widéen) med sitt alter ego Barbara Bush, fundamentalisten Mohammed (Martin Aliaga) och den sexuellt utnyttjade Klara (Andrea Edwards).
   Mest iögonfallande är dock en kombination av grotta och vardagsrum tillhörande mystikern och sufisten Eric Hermelin (Gunilla Röör). Den verkliga förlagan var under en stor del av sitt liv tvångsintagen och det är också i hans öde som Bli en dåre! delvis har sina rötter. På hospital Giljotin predikar han ett kärleksmanifest som både förenar och provocerar.

Bli en dåre! må vara en enda pjäs men dess möjliga upplevelser är otaliga. Alla i publiken får ett eget perspektiv i sin funktion som anhörig, intagen eller personal; ingen ser samma föreställning.

Aktörerna själva glider obehindrat mellan dårskap och vårdskap och till en början hamnar jag lite på defensiven. Under mitt första besök i dagrummet deltar jag in i Klaras symboliska kastration av sin far. Min medverkan kostar mig mitt skärp och jag hoppas att detta inte ska bli två dagars publikinteraktion där jag bara känner mig obekväm och förlägen.
   Men sedan vänder det. I Erics rum finner jag hans bok med samma titel som pjäsen och på baksidan följande: ”Förr’n menskan räknar alla menskor af en klass, en färg, är hon osann, falsk, och full av svek.” Med detta som ny utgångspunkt beslutar jag mig för att ge efter.

Jag lyssnar på de intagnas berättelser, äter institutionssoppan, rusar i ångestloppet och fjollskrattar i skratterapin, alltmedan jag mer och mer fascineras av den spännande resa ensemblen har påbörjat och gläds över att få föra den framåt.
När jag omtumlad går hem på lördagskvällen, grunnandes på hur lättvindigt vi använder epitet som ”dåre” eller ”galen”, minns jag min favoritkomiker Dave Chappelles ord: ”To call somebody crazy is the worst thing you can do. It’s dismissive fucking bullshit! Maybe it’s the environment that is sick?”
   I en tid då gränsen mellan det privata och offentliga allt mer suddas ut är frågan kanske inte längre huruvida du är paranoid eller inte, utan snarare om du är tillräckligt paranoid. Om så är fallet måste även den starkaste av oss ibland uppleva att den verkliga verkligheten (och inte bara teaterns) är verkligt sjuk.