Hamlet för dårfinkar

Simone (Hanna Alström) har en mamma (Sanna Krepper) som är konstnär och en plastpappa (Steve Kratz) som bara är – när han inte sitter på toaletten med öppen dörr. På födelsedagen är det bara den loppiga hunden Kilroy, underbart flumspelad av Lars Bringås, som kommer ihåg henne. Och detta i en period av livet när normal inte är ett skällsord, utan det absoluta tillståndet. Nej, det är inte lätt för Simone att passa in. Och inte blir det bättre av att den illitterata lärarinnan (Jessica Liedberg) på den nya skolan tror att hon heter Simon.

Alexander Öbergs uppsättning är lika underhållande som en förväxlingskomedi av William Shakespeare eller Molière. För oss som är för gamla för att ha en tonårsrelation till boken, tv-serien eller filmen, är den också befriande överraskande.  Utan att veta hur morfar (Anders Beckman) ska vara enligt boken, kan vi lära oss att älska scenporträttet av en åldrad gentleman i stråhatt och avdelningssköterskans högklackade stövlar, de enda han hittade när han skulle rymma från vårdavdelningen för att få dö hemma.  Underbart! Lika roliga blir scenerna när Simone blir Simon och får både klassens snygging Kattis (Gabriella Widstrand) och värsting (Lars Bringås) att bli kära i henne samtidigt. Hanna Alström behärskar verkligen övergångarna från flicka till pojke med bravur. Ömsom bär hon drag av antihjälten Hamlet, ömsom offret Ofelia. Och ibland skymtar också självständiga Pippi fram i ett lyckosamt giftemål med Virginia Woolfs androgyn Orlando.

Scengymnasiets unga elever, som medverkar som statister, skapar rätt atmosfär och bra identifikation för målgruppen tonåringar. Och livemusiken på scenen, som är tänkt att accentuera de omformulerbara känslorna, det rätta groovet. Samtidigt är det valet av musik som drar ner helhetsupplevelsen och därmed betyget för den här föreställningen. Den känns helt enkelt inte helt uppdaterad utan associationerna går mer till proggrock anno 1970 än 2009. Och så finns det alltid en ljudestetisk problematik i att låta skådespelare agera musikalartister. Med tanke på att tonåringar, som föreställningen vänder sig till, ofta lever för musiken, så skulle fler referenser till samtida popartister ha känts mer relevant. Så som i den lyckosamma uppsättningen av Djungelboken på samma teater med musik av soulartisten Eric Gadd. Så gifter man ihop teatern med populärkulturen.