När David Bolander var tio år flyttade familjen till Argentina. Föräldrarna var missionärer, fadern även predikant och organist. David minns hur fadern sprang mellan predikstolen och orgelläktaren – en förunderlig enmansshow i kyrkan.
I dag är David Bolander 32 år, utbildad musiker och skådespelare och gör sin egen one-man-show med föreställningen Opus 5, en blandning av teater, konsert och performance. Han kallar den oblygt för sitt livsverk: för första gången har han lyckats knyta ihop alla trådar i livet: musiken, poesin, skådespeleriet, kung fu-träningen. ”En timmes profan ritual”, enligt David själv, som också säger sig må oerhört bra varje gång han spelar föreställningen:
– Jag är helt avslappnad och samtidigt full av energi.
Knagglig väg fram till Opus 5
Men vägen fram till Opus 5 har varit lång och knagglig. Ungdomsår i Argentina, musikgymnasium i Göteborg, teaterskola, blixtkarriär med det sena 80-talets hetaste teatergrupp i Göteborg, Larssons Teater, avhopp, fyraårig musikhögskola, musikerjobb med mera. Först efter att ha träffat sin gamle läromästare Sören Larsson igen, nu på kollegial basis, hittade han hem som skådespelare. För teatern har han aldrig övergivit.
– Det började egentligen på musikgymnasiet. En lärare sa åt mig: ”David, ägna dig åt teater. Du blir aldrig lycklig annars.” Jag hade i och för sig spelat lite teater i skolan men det var först när jag såg en föreställning med Larssons Teater som jag blev heltänd.
– Jag visste inte att det fanns sådan teater. Den arbetade med rytmen i texten och med det fysiska uttrycket och det var precis vad jag ville. Så jag sökte till Larssons Teaterakademi och kom in.
Dörrarna till teaterns finrum öppnades
Åren med Larssons Teater och dess teaterskola blev intensiva och omtumlande. David, som redan i Argentina hade fått en genuin musikutbildning, hade lätt att arbeta med rytmer och fick snabbt en självklar roll på teatern.
Våren 1990 kom det stora genombrottet för gruppen, en uppsättning av Willy Kyrklunds Medea från Mbongo, som bland annat ledde till att gruppen bjöds att gästspela på Stadsteatern i Göteborg och på Kulturhuset i Stockholm. David var själv inte med i Medea från Mbongo men minns hysterin kring uppsättningen:
– Plötsligt hade dörrarna öppnats för oss till teaterns finrum och förväntningarna på Larssons Teater steg oerhört. Vi försökte att inte låtsas om det, men påverkades ändå.
Inte minst David. Nästa Larssons Teater-uppsättning blev nämligen Hamlet – med David Bolander i huvudrollen.
– Jag var väldigt ung, bara 24, och hade egentligen inte spelat särskilt mycket teater. Jag var inte beredd på uppmärksamheten. Omedvetet tänkte jag nog, som många skådespelare: när du väl gjort Hamlet, ja, då är du framme. Men så enkelt var det inte.
Dessutom kände David på sig att föreställningen inte höll. Sören Larsson, som hade regiansvaret, var samtidigt engagerad av arbetet på teaterskolan och lämnade tidvis över regin till en kollega. Det fungerade inte, några skådespelare hoppade av.
Sökte upp Grotowski
Till slut blev det i alla fall premiär, ett tämligen reserverat mottagande, mer strul med avhopp och till slut fick David nog. Han flydde till Italien för att söka upp mästarens mästare, den polske teatermannen Jerzy Grotowski som Sören Larsson själv gått i lära hos.
– Det var en fantastisk vecka. Jag blev visserligen inte antagen till att fortsätta där – jag tror dom såg att jag var trött och behövde göra något annat just då. Men jag lärde mig mycket om mig själv, bland annat om hur jag hade satt upp spärrar för mitt eget skapande.
David började på Musikhögskolan och är i dag alltså utbildad musiker på piano och dragspel. I Argentina lärde han sig hantera knappdragspel, bandoneon, spelar regelbundet med tangoorkestern Quarttango och har också arbetat som teatermusiker med bland andra Teater Bhopa i Göteborg.
– Fast jag har hela tiden haft ambitionen att få ihop det här med teater och musik. Står du på en scen är du ju fri att göra precis vad du vill. Även om du ska ge en violinkonsert kan du samtidigt sträcka ut benet och göra en piruett. Det är bara att välja…
”Jag behöver inte skoja med finkulturen”
David Bolander har fått in den där befriande piruetten i sin egen föreställning, exempelvis i form av en ömsint pastisch på Pekingopera, där han dansar omkring med slagverksinstrument och sångimproviserar i falsett. Pastisch, inte parodi. När han sätter sig vid ett miniatyrpiano, harklar sig, kastar frackskörtarna bakåt och börjar spela är det heller inte för att jamsa utan för att ge en riktig liten konsert.
– Grejen är att jag kan spela klassikt piano och kan sjunga klassiskt, jag behöver inte skoja med finkulturen, jag kan använda den till annat i min föreställning.
Detsamma gäller kinesdansen: sedan några år tränar David qui gong och kung fu, vilket han själv ser som en fortsättning på studierna hos Sören Larsson.
– Det handlar om samma sätt att använda energi, att lära sig att få ut energin var som helst i kroppen – i huvudet eller i blicken, eller i orden. Det här är en teknik som jag har användning för i allt jag gör på scenen.
En ovanlig föreställning
Och den märks: Opus 5 är en mycket ovanlig föreställning, full av humor och konstnärligt allvar, av precision, balans och självtillit. David Bolander har skapat den själv, men Sören Larsson, som gjort regin, föreslog ett viktigt tillägg: yxan, som förekommer i föreställningen, ska vara med i första scenen.
– Hans budskap var ungefär: yxan är tung och den är farlig. Det betyder: jag får inte slarva. Är det något jag inte får göra i min föreställning så är det att slarva. Nu blir jag påmind om det från första början.
Loading ...
