De dömdas ö är Stig Dagermans andra roman – skriven i August Strindbergs hus på Kymmendö vid 23 års ålder – och skildrar en samling skeppsbrutna människor. Den är starkt expressiv och Dagermans existentiella filosofi och politiska övertygelse tränger tydligt igenom personernas symbolstarka berättelser.
Den hungerladdade konflikten om en kista som förväntas vara en proviantlåda men visar sig innehålla pengar är en av de scener i denna svårdramatiserade text som som funkar bäst att framställa sceniskt, med sin tydliga politiska symbolik. Mycket av texten i övrigt får på Moment annars karaktär av rena uppläsningar, förmodligen för att de bäst behåller sin styrka så, och själva spelet blir mestadels en ram.
I Moments tolkning finns också ett inskrivet misslyckande. Skådespelarna ”bryter” föreställningen och erkänner att de kört fast och väljer att sluta där boken egentligen bara fortsätter att ta livet av en efter en tills alla är döda.
Med några biografiska fakta till hands kan jag förstå att regissören Pontus Stenshäll ändå velat fullfölja sitt projekt.
Madames monolog om sorgens dramaturgi talar klarspråk med alla som någonsin förlorat en närstående och Frida Berghs blankögda och enormt gripande framställning, rakt ut mot publiken från den lilla vita kvadraten till ö i ett hav av vita ballonger, är så långt ifrån de stojiga upptåg vi vant oss vid på Moment att man måste notera det som ett avvikande spår. Ellen Norlund skriver samtidigt med skolkrita på scenväggen: ”Vårt behov av tröst är omättligt”, men ändrar sen ”vårt” till ”mitt” vilket öppnar för såväl privata som allmängiltiga tolkningar av scenen.
Det blir alltså seriösare än vanligt i Gubbängen. Musikvalet är stillsamt och ackompanjeras av vackra, stiliserade körer. Kanske ligger det i textens budskap att hitta en mer respektfull ton, kanske spelar biografiska fakta in, eller så är det helt enkelt fråga om en konstnärlig utveckling som vågar passera ironin och satiren på behörigt avstånd.
Det inregisserade spelavbrottet inbjuder också till tolkningar om ett konstnärligt skeppsbrott, eller i alla fall ifrågasättande. Moment har så att säga tagit livet av klassiker på klassiker under tio års tid. Idag är de är långt ifrån avant garde längre, utan en högst accepterad och respekterad del av Stockholms teaterliv. Medlemmarna blir allt oftare inbjudna till större sammanhang, institutionsteatrar och filmprojekt, så kanske frågar man sig nu om scenen i Gubbängen är en dödsdömd ö. För hur mycket kritikerna än rosar och etablissemanget intresserar sig så spelar moment:teater ofta för halvtomma salonger.
Självklart är det lätt att ifrågasätta sin existens då, och att med Dagermans ord undra: varför rista in ett lejon i klippan – eller blåsa upp hundratals vita ballonger – om ingen ska se det? Men jag hoppas verkligen att de fortsätter, för De dömdas ö är ändå bara ett halvt haveri jämfört med mycket annat som spelas på svenska scener, och mitt – eller vårt – behov av Moment och deras ständiga teaterupptäckter är (i princip) omättligt.
Loading ...
