Christina Ouzounidis monolog De måste dö är en text med sammanvävda fiktions- och realitetsnivåer. Den som talar är en medelålders kvinna, som beklagar just medelålderns osynliggörande. Hon kan och vill visa världen vilka möjligheter en människa rymmer, även efter fyllda 54.
Så småningom förstår man att hon är skådespelare med stark yrkesstolthet. Hon talar föraktfullt om de unga ”våpen”, som blir ”castade” av kåta manliga regissörer, trots att de inte har erfarenheter och förmågor nog att gestalta teaterhistoriens stora kvinnoroller.
Hennes hårda krav på vad som krävs för rollgestaltning får förstås en koppling till verkligheten, när man vet att Birgitta Vallgårda är professor i scenframställning.
Ouzounidis vore inte Ouzounidis om det inte också funnes en koppling till den grekiska antiken. Här är det Medea. Texten blir ett försvarstal för Medeas rätt att mörda sina söner. Medea försöker inte skydda mannen. Vilket skådespelerskan menar att inte heller hon gör: ”Min plikt i världen är Medeas”. Mot slutet spelar Vallgårda en parafraserande scen ur Euripides drama, och sättet hon gör det på blir ett levande bevis på att hennes gestaltningsförmåga är enastående. Detta stycke kompletteras dessutom av en tillskrivning till Shakespeares Rikard III där en annan kvinna med mördade söner, drottning Elizabeth, får sin dotter förvandlad ett damoffer för att föreningen av husen York och Lancaster ska genomföras.
Ett av dramahistoriens många exempel på hur kvinnors självständiga vilja underordnas patriarkal maktstrategi. Jason väljer ju Glauke för att hon är av kungaätt.
Föreställningen har drag av Teatr Weimars bästa produktioner. Vallgårda är mycket lågmäld, publiken får sitta med absolut uppmärksamhet för att uppfatta monologen. Ouzounidis stil är som alltid mycket särpräglad. Meningar flätas in i varandra på ett mjukt böljande, rytmiskt sätt.
De måste dö på Bryggeriteatern är en fantastisk uppsättning, som alla med det minsta intresse för skådespelarkonst borde se.
Loading ...
