För ovanlighetens skull kan undantag från denna traditionella hållning spåras i inte mindre än tre av Avignonsfestivalens större satsningar. Men om nu tanken – att skapa en teatralisk föreställning kring det musikaliska begreppet – är lovvärd så är dock resultaten mer eller mindre lyckosamma.
Laurent Pelly tillhör den unga generationen redan välkända franska regissörer och har här tillsammans med författaren Agathe Mélinand regisserat en föreställning kring sex, enligt egen utsago, nutida polyfoniska sagor under titeln C’est pas la Vie – sånt är inte livet – med referens till det franska vardagliga uttrycket “c’est la vie”, vanligtvis åtföljt av en gallisk axelryckning.
Musikalens svåra konst
Med ironisk distans behandlar Laurent Pelly så olika franska samhällsfenomen som den stakhanovistiska livsmedelsproduktionen (ett monsterartat föräldrapar föder upp barn enligt alla konstens regler: vitamininjektioner, antibiotika och benmjöl – för att i tur och ordning äta upp dem), förödmjukande TV-lekar där deltagarna bokstavligen får sitta på pottkanten inför publiken när de gjort bort sig, eller föräldraupproret på den Finfina musikskolan när en kurs i rap och hip-hop erbjuds av den samhällsidealistiske föreståndaren.
Men att det skulle vara svårt – kanske till och med riskabelt – att kombinera musik och teater är inte bara en fördom. Till formen är C’est pas la Vie en regelrätt musikal, om man med det menar att skådespelarna närhelst man minst anar det brister ut i sång till en levande tiomannaorkester. Ambitiöst, förvisso, men inte desto mindre tröttsamt och löjeväckande, eftersom de tio skådespelarna inte bara ser bortkomna ut på den alltför stora utomhusscenen Cour du Lycée St Joseph, utan dessutom bevisligen inte lärt sig den ädla sångkonstens mest elementära teknik.
Svavelosande skapelseberättelse
I en helt annan klass befinner sig emellertid den italienska Genesi (from the museum of sleep), regisserad av italienaren Romeo Castellucci. Här är musiken inte ett begrepp, men väl en huvudsaklig beståndsdel i en föreställning som blottlägger den mänskliga historiens avgrunder.
Castelluccis tidigare uppsättningar kännetecknas av banbrytande övningar med djuplodande fragment av Hamlet, Orestien samt Célines Resa till Nattens Ände, som presenterades i en omtumlande föreställning under fjolårets Avignonfestival. Befolkad av mytiska kreatur och mänskliga monster är detta en teater som är lika nyskapande som oroande.
Regissörens apokalyptiska läggning når klimax i årets Genesi, en drömlik och fasaväckande iscensättning av mänsklighetens mörkare sidor. Till ett skärande musikaliskt crescendo – med en melodisk intensitet som blir nästan outhärdlig mot slutet av föreställningens tre timmar – utspelar sig tre sekvenser av en pessimistisk skapelseberättelse.
Dröm som blir till mardröm
Det börjar i sekelskiftets Paris, med Marie Curies till synes oskyldiga och genialiska upptäckt av uraniet. Men vetenskapskvinnan förvandlas plötsligt till en ödesbringande Pandora. En våldsam explosion genljuder på scenen, som strax därefter fylls av förvridna gestalter utan ansikten. Utan att kunna ha identifierats lämnar de plats åt sex små barn – regissörens egna – som i eteriskt vita dräkter fridfullt leker på scenen.
Drömmen blir abrupt till mardröm, då barnen blottar sina ryggar där en lysande gul stjärna naglar fast åskådarens blick. Två av dem blir bortförda på ett litet leksakståg, och resten förintas i en plötslig tystnad. Som ett perverst löfte återupptas sedan kompositionen i en mytisk tidsålder, där Castelucci iscensätter Kains fatala övergrepp på brodern Abel, som om den katolske regissören därmed befäste idén att Gud möjligen är död, men att mänskligheten trots allt överlever alla tragedier.
Musiken i centrum
Mozarts Köchel är en mördande melodi lika mäktig. Om än mindre Dante-insipirerad är Denis Marleaus uppsättning av Le petit Köchel. Här är musiken i centrum för historien – Köchel är namnet på en musikalisk handbok kring Mozart, men utgör i pjäsen även en allestädes närvarande, om än osynlig huvudperson. Köchel sägs nämligen vara barn till pjäsens fyra systrar, musikvetare och pianister till yrket.
Då det osynliga barnet tillkännager sin dödslängtan – mödrakvartetten har ändå låst in honom i källaren för att i lugn och ro kunna ägna sig åt musiken – inviger systrarna en egendomlig ritual, som de sedan kommer att upprepa varje år på Köchels dödsdatum. Åt barnet ger de två tvillingflickor att äta upp, för att sedan i sin tur äta upp Köchel – ett fyndigt sätt att införliva själva musiken i deras eget väsen.
På den nakna scenen repeterar sedan de fyra systrarna om och om igen sitt verk, i hopp om att finna en genialisk melodislinga. Man kan således tryggt säga att det musikaliska temat funnit rika variationer i årets Avignonfestival.
Loading ...
