Niklas Rådströms pjäs De onda är på flera sätt större än en pjäs. Den är ett samtal, en debatt, ett aldrig upphörande moraliskt ställningstagande om ansvar, skuld och ondska i en värld där människor tycks fjärma sig alltmer från varandra. Den behandlar det svartaste svarta: två barn som torterar och mördar ett tredje och den fullständigt bottenlösa sorgen som följer därur.
Skådespelarna står utplacerade framför den helt svarta ridåskymda scenen när vi kommer in i salongen. Ett byte av positioner signalerar att föreställningen är i gång. Salongen är fullt upplyst och förblir så genom nästan hela föreställningen. Frågor kastas våldsamt mot oss: Varför är ni här? Vad tror ni att ni skall få se här ikväll egentligen? Vilka är era förväntningar inför något ni vet är obeskrivligt svårt att ens kunna tala om? Frågorna skiftar snart karaktär och börjar behandla ansvar och civilkurage: skulle du ha ingripit? Det händer nu, nyss, hela tiden …
Från första stund kopplar föreställningen därmed sitt obehagliga grepp kring min strupe. Alla gånger man har tittat bort när någon blivit kränkt eller illa behandlad. Alla gånger man tänkt att man borde ha sagt eller gjort något flimrar förbi näthinnan.
De onda är baserad på händelserna kring det massmedialt mycket uppmärksammade mordet på tvåårige James Bulger i Liverpool 1993. Två tioåriga pojkar förde honom inför flertalet övervakningskameror i ett köpcentrum och trettioåtta vittnen längs vägen mot en obeskrivligt plågsam och oundviklig död. Hur kunde det ske och vem bär ansvaret?
Niklas Rådström har använt förhörsprotokoll och domstolshandlingar som källor under arbetet med pjäsen. Texten är tät och stilfullt varierad utan att någonsin ducka för svärtan i det obeskrivligt tragiska som den beskriver.
Föreställningen lånar formen av en grekisk tragedi och körledaren gestaltas stabilt av alltid sevärda Henric Holmberg. Han håller ihop historien och delar ut rollerna som skiftar sinsemellan av de övertygande körmedlemmarna Carina Boberg, Joel Holmgren och Christel Körner. Dritero Kasapis handfasta regi har banat väg för såväl trygghet som utsvävning. Ensemblen är väl sammansvetsad. De har alla funnit sitt tonläge och deras rollbyten fungerar mycket väl.
Perspektiven skiftar ständigt liksom tilltalet. Att vi som publik och medmänniskor inte bara är vittnen utan också medskyldiga, plågsamt tysta åskådare till denna och många andra fruktansvärda historier som ständigt pågår runt om kring oss, framgår tydligt. Intrycket blir dock aldrig sentimentalt eller anklagande. Det är naket, rakt och in i märgen drabbande. Inte alls bara på grund av den djupt tragiska historien om dessa förövare och offer, utan desto mer för att man verkligen vågar dryfta det svåra men allmänmänskliga i att vi alla faktiskt ansvarar för varandra. Att vända ryggen till minsta oförrätt kommer därmed att bli lite svårare i framtiden.
Loading ...
