De sju städerskorna på Dramaten

Och nu måste väl ändå gnällspikarna sluta pinka surt. För här finns nu inte mindre än två minoritetsgrupper representerade på Dramaten: kvinnor samt folk med en exotisk brytning – och då menar jag inte enbart finlandssvenska. Lägg därtill en föreställning på Stora scenen i kvinnlig regi. Torde generera en riktig jackpot för Dramaten mångkulturåret 2006.
   Varför känns föreställningen ändå inte hundra procent jämställd? Kanske beroende på att den roll samtliga skådespelare innehar är lokalvårdarens (”Mänsklighetens dyngbaggar”). Frånsett Joaquin NaBi Olsson som får spela död. Att få spela städare eller lik kanske inte är de mest prestigefyllda rollerna att få gestalta på Dramaten. Med det inte sagt att skådespelarna gör det dåligt. Problemet är bara att de har fått så lite yta att stå på när scenen är full av skräp.
   Tyvärr är också De sju städerskorna en sådan uppsättning där programmet säger mer än föreställningen. Referat ur texter av Wislawa Szymborska (Slutet och början) och Maja Ekelöf (Rapport från en skurhink) lovar stort. Men sen blir det liksom inte mycket mer. Några associationer till nazismens kliniska raslära, några blinkningar till dagens nygamla klassamhälle. … Men så lite av dessa tankar ser jag sedan gestaltade i föreställningen. Ändå vill jag så gärna beröras. För att jag högaktar Åsa Kalmér som regissör. Och Staffan Valdemar Holm för hans vågade ekonomiska vågspel att säga ja till sätta upp en nyskriven pjäs på Stora scenen med delvis nya ansikten på Nationalscenen. Ändå känner jag ingen katharsis (rening) alls när jag går ut från salongen. Eller för att uttrycka det lika Lugn-inspirerat som dramatikern: Möjligen då en lätt hjärntvätt på 40 grader kulört. Men vad hände med centrifugen?