Michael Azar har många strängar på sin lyra. Han är docent och universitetslektor i idéhistoria, författare och musiker tillika en av grundarna till tidskriften Glänta samt den kulturkritiska organisationen Bwana Club i Göteborg. Nu kan han dessutom tränga in dramatiker på sitt visitkort om han så vill.
Hans debut är välskriven. Deadline är historien om krigsförbrytaren som står till svars för sina handlingar i väntan på galgen. Han sätter hoppet till sin son för att få att hjälp att hinna före sin bödel. Sonen måste först få veta sanningen om sin far.
Dramat tar oss rätt in i krigets psykologiska hjärta och behandlar alla de känslomässiga dilemman som kriget tvingar soldaten in i. Alla bär vi bölder, minnen och känslor som kan frammana bödeln i oss, menar Iwar Wiklanders officer. Wiklander är en mycket skicklig skådespelare. Det rister av liv i hans karaktär och man känner faktiskt stundom en viss sympati för den gamle mördaren.
”Allt beror på hur man berättar historien” skanderar så sonen, som fått liv av Ove Wolf, om och om igen. Sanning som ett relativt begrepp är också ett centralt tema i föreställningen.
Sonen har gjorts till ett slags högfungerande autistisk ultranörd, vilket är bortkastat på en så kompetent skådespelare som Wolf. Detta är dessvärre inte det enda regidrag hos Henrik Dahl som känns något haltande. Kvinnan, ett spöke ur officerens mörka förflutna med nyckeln till sonens alla frågor, gestaltas tappert av Åsa Gustavsson. Hon är tortyroffret med kraftiga nervskador vilka officeren åsamkat henne i kriget. Detta drag skymmer karaktären totalt och det hela blir alltför övertydligt.
Deadline är tveklöst en intressant och aktuell pjäs och föreställningen bjuder på fina scener. Som helhet finns där dock tveksamheter och nerven försvagas därmed. Wiklander och Wolf är behållningen. Och Azars text förstås. När kommer nästa pjäs?
Loading ...
