Death Row på Teater De Vill

Pjäsens inledningsscen är kanske den effektivaste. Redan när publiken äntrar salongen står Anders W Zentios återhållna fångvaktare där och slipar sin kniv. Det hotfulla ersätts med formen för ett småputtrigt matlagningsprogram när han övergår till att knäcka ägg och panera rödspätta, den dödsdömde Billys sista måltid. Medan spättan steks ger han en historisk genomgång av olika avrättningsmetoder.
   Stekoset dröjer sig kvar under resten av föreställningen. Texten bjuder inte på några större överraskningar. Ett nära samarbete med Amnesty har resulterat i en klassisk antidödsstraffsretorik där det rabblas statistik och görs upp med skuldkänslor, här i en bokstavlig kamp med en dansande demon i Johanna Liljas späda gestalt. Dansen ackompanjeras av en avpersonifierad samvetetsröst som strömmar ut ur högtalarna. Det fungerar sådär, jag hade hellre sett Lilja bära de replikerna. Johan Bössman får inte riktigt snurr på den galghumor som är Billys främsta försvar.
   Mycket ska hinnas med på den dryga timme föreställningen varar och det spretar betänkligt. Utöver välformulerad argumentering mot dödsstraff, ska offret ge sin version, den förkrossande amerikanska majoriteten för dödsstraff illustreras, psykologin bakom brottet utrönas, kärlek mellan dödsdömd och bödel indikeras. Inget av dessa spår får möjlighet att utvecklas.
   Det är synd, för här finns potential, både i textens finstilta humor och i Zentios samvetsridna fångvaktare. Tyvärr har han svårt att överrösta de parallella ångestdanserna mellan förövare och offer.