Gungig debatt om nytt scenkonsthus

”Scenkonstens innehåll, inte bara de yttre ramarna” stod det i seminarieinbjudan från Folkpartiet och rubriken löd: Scenkonstsverige 2020 – vision och verklighet.  
   Seminariet hölls bokstavligen under kristallkronor i riksdagshuset och i ”boxningsringen” satt de fyra debattörerna, Birgitta Svendén (VD, Kungliga operan) Mats Ek (koreograf), Danjel Andersson (Chef, Moderna dansteatern) och Martin Nyström (kulturjournalist, Dagens Nyheter). 

Diskussionen drog upp tydliga gränser. Institutionen och ensemblen försvarades, liksom projektet och festivalen. En skiljelinje gick också mellan vikten av en bred publik och exklusivitet. 

Både Birgitta Svendén och Mats Ek framhöll infrastrukturens betydelse – institutionsscener och konstnärlig utbildning – för scenkonstens innehåll. Danjel Andersson däremot, beskrev det svenska institutionsbygget med bland annat Riks, läns- och stadsteatrar som statiskt, resursslukande och provinsiellt. Därför, menade han, får Sverige sällan internationella scenkonstbesök.

Martin Nyström talade istället allegoriskt om ett scenkonsthus som ett torg med största möjliga antal tillfartsvägar och med bättre öppettider än 7-eleven. Och beskrev engagerat föreställningar på exklusiva scener i Milano och Bryssel. 
   Mats Ek menade att liknande scener där han har jobbat har varit ”smockfulla med pälsar” och underströk kopplingen mellan skattepengars betydelse för att finansiera kulturinstitutioner och konstnärsutbildningar och självklarheten som följer när man vänder sig mot en bred publik, alltså skattebetalarna. Birgitta Svendén instämde.

Och där gungade debatten fram och tillbaka: om en levande scenkonsts behov av såväl institutioner och ensembler, av perifera verksamheter och festivaler. Frågan som somliga återkom till – och andra undvek – var resurserna. Vem ska betala för scenkonsten och ett nytt nationellt scenkonsthus i Stockholm?