Låt mig börja med att ge min fulla respekt för att varje enskild konstnär vill ha en optimal medieexponering av sitt verk i form av långa artiklar. Det tror jag att alla på, bakom och framför scenen önskar sig.
Som redaktör för en teatertidning vore det också underbart att kunna erbjuda en sådan fördjupning som i sin tur kan leda till bättre kreativa samtal om scenkonsten.
Men allt handlar inte om ett potentiellt utrymme, utan också om läsbarhet – och tidningsekonomi. För summan av Nummers redaktionella budget är konstant. För att börja med recensionerna: Visst kan vi välja att bara bevaka 60 premiärer om året, men då ägna desto större utrymme och analys åt just dom. Eller så väljer vi att göra som nu: bevakar så mycket vi bara kan, vilket kan bli uppåt 300 föreställningar om året (298 stycken 2009), men som alla får ett betydligt kortare utrymme var.
Vi tror på den senare versionen därför att den också ger en fördjupning, men ur ett mer demokratiskt perspektiv enligt principen att recensioner – eller om man vill kalla det spaningar – av många föreställningar sammantaget ger en fördjupad bild av hela Teatersveriges scenklimat istället för att vi gör nedslag på ett fåtal premiärer. Vilket också ligger i linje med vårt rikstäckande uppdrag där tanken är att vi ska vara en angelägenhet för alla, men i första hand en sluss in till teatervärlden för de helt oinvigda som aldrig tidigare har gått på teater, att sänka tröskeln till finkulturens värld som tyvärr teater fortfarande uppfattas tillhöra. Och där långa, krångliga och akademiska recensioner kan vara en bidragande faktor till den stämpeln (läs också gärna vårt recensentexperiment från 2007).
Att beställa långa texter på alla recensioner är inte heller ett alternativ sett ur perspektivet att vi också måste inberäkna den arbetstid som det tar att redigera, faktagranska, korrekturläsa och formge varje text. Efter en premiärtät helg kan vi en måndagsmorgon vi in få uppåt åtta recensioner. När varje recension är på runt 2 000 tecken (c a 1 A4, för övrigt ett ganska vanligt format även på andra kultursidor) blir det följaktligen en textmassa på totalt 16 000 tecken att hantera. Lägg därtill notiser och övrigt material. Om recensenten istället skulle få skriva uppåt 5 000 tecken per recension, skulle vi hamna på 40 000 tecken text ( c a 20 A4-sidor) att bearbeta på en arbetsdag för en person, vilket är helt orimligt att hinna med om man också ska bibehålla en viss kvalitet.
Att skriva kort är också kopplat till det aktualitetskrav vi har att förhålla oss till. Vi är i första hand en nyhetstidning som utnyttjar nätets möjlighet till snabb publicering så att våra läsare redan dagen efter en premiär kan få läsa en recension hos oss. Det innebär förstås också en oerhörd tidspress för våra skribenter som alltså måste skriva sent på kvällen direkt efter föreställningen med lämning nästa morgon. På den tiden hinner man inte skriva långa essäer. Än mindre om man är en kritiker med kanske 3 – 4 recensionsuppdrag per vecka, ett aktualitetskrav som i sin tur hänger ihop med den ekonomiska press som även professionellt drivna nättidningar lyder under: tidigt ute med en recension är lika med många klick eftersom man hittas först på nätet. Och många klick ger bra statistik som är en nödvändig förutsättning för en bra annonsförsäljning – vilket i sin tur är en viktig inkomstkälla för inköp av nya artiklar.
Genom åren har vi alltså ändå fått läsarkommentarer som verkar mena att just på Nummer kan vi väl ta chansen att publicera riktigt långa texter. Som om vi stod utanför den ekonomiska verklighet som våra tidningskollegor i pappersvärlden lever i. Men samtidigt efterlyser man kvalitet, d v s professionellt skrivna texter, och då måste en redaktion givetvis också betala för det. För det är inte heller rimligt att skribenter som lever på sitt yrke i längden ska ställa upp på att skriva en text som tar fem timmars arbetstid att få ihop, men bara få ersättning för två timmar. Lika lite som en skådespelare skulle ställa upp på att spela en 5 timmar lång föreställning men bara få betalt för två. Även om det händer i båda fallen.
Kanske är det också dags att sätta sakerna i sitt sammanhang. Man talar om en snuttifierad teaterkritik, men hänger inte den utvecklingen också något ihop med en till vissa delar snuttifierad teaterkonst? Teaterutövarna ropar efter längre recensioner och hänvisar till förr i tiden. Men förr i tiden hade vi också – utan att ha det statistiskt belagt – betydligt längre och fler helaftonsföreställningar på 3 – 4 timmar. I dag är det allt vanligare att föreställningstiden ligger på 1 – 1 ½ timmes speltid. För alla är vi barn av vår tid. Att då skriva en recension på 5 000 – 8 000 tecken kanske inte alltid står i proportion till verkets omfattning. Men det är en annan diskussion.
Slutligen ska man inte ha en alltför romantisk syn på långa texters värde på nätet. Den trogna Nummerläsaren vet att det var just fördjupning vi bedrev de första sex åren, ibland med uppåt 10 000 tecken (c a 5 A4-sidor) långa teaterreportage från London, Paris, Johannesburg och Berlin, intervjuer med allt från Fanny Ardant till Jon Fosse och publikpaneler där vi lät ett gäng vanliga teaterbesökare recensera en föreställning kollektivt .
Men dessa långa texter blev sällan särskilt lästa, så till slut var det inte försvarbart att beställa dem när på sin höjd tjugo personer som klickade på rubriken.
Trots det har vi kvar avdelningen Fördjupning där vi med jämna mellanrum tar en nacksving på aktuella ämnen inom teatervärlden och där vi exempelvis, enlig en recension i Sydsvenskan ”som få dagstidningar ställer vassa frågor till kulturens makthavare”.
Här kan du också som läsare bidra till med debattkrönikor, så mejla gärna förslag till [email protected]. För Nummer är teatertidningen för och av både oss och dig. Välkommen att medverka till en fördjupad teaterdebatt!
PS: Läste du enda hit? Då har du plöjt igenom exakt 6 314 tecken text. DS
Länkar
Vem ansvarar för det demokratiska samtalet?
Nummers recensentexperimentet – skriva långt eller kort?
Avdelningen Recensioner
Avdelningen Fördjupning
Loading ...
