Går skrivandet på räls?
– Sedan jag började skriva böcker och dramatik känner jag mig fri – fri att välja form, tonläge och i princip mina egna tider.
Med Räls debuterar du som dramatiker. Vad fick dig att ta steget?
– Jag sprang av en slump på Lars Norén när jag höll på att översätta de brev som min bok Och i Wienerwald står träden kvar bygger på. Jag berättade för honom om de röster som hade flyttat in i mitt huvud. En vecka senare ringde han och frågade om jag kunde skriva en pjäs utifrån rösterna. Jag sa nej, men när jag hade arbetat med boken i några månader hittade jag en form som kunde passa.
Pjäsen bygger på samma material som boken?
– Materialet är hämtat ur samma brunn, men det är ett annat vatten. Räls är inte en dramatisering av Wienerwald.
Hur hänger berättelserna ihop?
– För att kunna skriva boken om Otto Ullman, den judiske pojke som åkte tåg från Stockholm till Wien 1938 och som inte lever längre, djupintervjuade jag en kvinna, som kom till Sverige med samma tåg som han. Otto och hon fick helt olika fortsatta livsöden och har aldrig träffats, men i pjäsen sammanför jag dem – jag sätter dem på stationen igen. Jag har också lagt in ett annat material, som har skakat om mig väldigt, nämligen ett protokoll från ett möte som nazisternas högsta ledning hade två dagar efter kristallnatten. Göring, Goebbels, Heydrich med flera sitter på Luftfartsverket i Berlin och det de säger sammanfattar det judehat som de här barnen föds in i. Det de säger låter som galenskap, satir, Monty Python, men är på fullt allvar.
En tung pjäs?
– Ja, men samtidigt ganska rolig tycker jag. Medan jag i Wienerwald var tvungen att förankra varje ord i fakta kunde jag larva mig mer när jag skrev pjäsen. Räls är en sorts drömspel. Barnen är möjligtvis döda. Jag kallar dem före detta barn. Det finns inget naturalistiskt över huvud taget i pjäsen.
Har du lämnat journalistiken för gott?
– Jag vet inte, men jag får mer och mer problem med den journalistiska formen, där man måste ställa upp ganska säkra teser från början för att det ska passa den redaktionella rytmen. Mina böcker har jag börjat skriva utan att ha minsta aning om vart jag ska. Saker har upptäckts, rum har öppnat sig för att jag har gått vägar som jag inte visste att jag skulle gå. På sätt och vis är mitt bok- och pjässkrivande också en slags journalistik, men en journalistik, där inte slutmålet är satt från början.
Denna text är också publicerad i Tidningen Vi nr 10.2012
Nummers chefredaktör Anna Hedelius samtalade i helgen också med Elisabeth Åsbrink på Bok- och biblioteksmässan, där vi även höll ett kritikerbattle om pjäsen.
Loading ...
