Deffad på Teater Scenario

Som om dramatikern fått nog av alla samtidsberättelser om utbrända kvinnor slänger hon nu upp ett stycke knäckt manlighet i svettigt Bruce Willis-linne på scenen. Detta efter att själv nyligen ha fokuserat på kvinnofrågor i uppföljaren till Jösses flickor på Stadsteatern.
   29-årige Krippa är den forne kroppsbyggaren som avvecklar jobb, flickvän och work out-intresse till förmån för den obäddade sängen och staplarna av actionrullar i sitt gamla pojkrum. I Peter Nilssons genommänskliga uppenbarelse har han alltså tappat sugen big time, men förklarar ursäktande för sin omgivning att han bara har en svacka. Kompisen Micke och flickvännen Madde, som båda gestaltas med ultrakompetent tillspetsad queersäkerhet av mimutbildade Tove Sahlin, ställer honom på olika vis mot väggen – båda försöker lyfta hans hantlar men ingen orkar bära hans problem.
   Omvärldsperspektivet manifesteras också genom Eva Melanders smörgåsbredande mamma, som med en okommenterad blåtira och nedtystad bitterhet gör sitt bästa för att framleva sitt liv i denna värld som hon tycker är ”ett bajshål” och samtidigt försöka sparka upp sin apatiske son ur sängen. Kanske kunde han ringa den där terapeuten som hjälpte grannen vars fru hängde sig i garaget?
   Deffad är en särdeles angelägen historia som synar manligheten med halvironisk over head-förstoring och den emellanåt ganska maxade spelstilen attackerar ämnet med en politisk våldsamhet, särskilt när Krippa som i en dröm gör en actionbetonad terroristvändning i sitt eget liv. Tilltalet öppnar inte så lite upp mot performancevärlden, som ju Malin Axelsson själv har en fot i, och sällan har det väl skrattats så mycket när Jungfru Maria gör entré, som när Tove Sahlin dansar in med klassiskt svepande gester och ammar omkull Krippa och hans terapeut med sina plastiga lösbröst. Nån egentlig försoning förmår dock inte ens Jungfru Maria åstadkomma.