Det händer något speciellt med dansare och deras rörelser när de kommer in i Welds råa scenrum. De framträder tydligt och det inte bara för att man som publik kommer nära, utan för att de nakna betongväggarna kan vara både brutala och sköra på samma gång. Speciellt tydligt blir det när den klassiskt skolade dansaren Anna-Mi Fredriksson med osedvanligt lätta steg dansar Anna Kochs halvtimmeslånga solo. Anna-Mi Fredriksson har tidigare arbetet vid The English National Ballet i London. Solot på Weld är hennes första på en svensk scen.
I Omprövning plockas rörelser och mönster från den klassiska baletten isär, analyseras för att sedan sättas ihop till ett antal nya sekvenser. Från det inledande mer klassicistiska formspråket med Ludwig van Beethoven som diskret bakgrundsmusik till den avslutande sekvensen där Anna-Mi Fredrikssons och Anna Kochs båda formspråk tillåts krocka på ett väldigt fint sätt, är anslaget hela tiden prövande. Och då handlar det inte om prövande som i osäkert eller trevande utan mer i betydelsen nyfiket undersökande. Som när Anna-Mi Fredriksson rullar in en svartmålad talarstol försedd med en avfallssäck som hon omsorgsfullt kramar ur all luft för att sedan vänta in eventuella rörelser i plasten.
Scenografin är enkel med rader av lysrör som står lutade mot väggarna. I övrigt litar Anna Koch, som 2006 tog över och skapade Weld efter Efva Liljas E.L.D, helt på rummet och sin dansare. Vilket även gör att vi som publik kommer ovanligt nära och verkligen kan se de koreografiska beståndsdelarna, speciellt när tempot sänks och rörelser som vanligtvis inte upprepas repeteras.
Samtidigt förstärker det intima rummet alla ljud, från Anna-Mi Fredrikssons andning via de surrande borrningarna från bygget av Citybanan till hennes steg på golvet. Tillsammans med musiken som Omprövning bygger på understryker ljuden närvarokänslan av ett här och ett nu.
Loading ...
