Människor på skithotell vill skildra de människor, ofta välutbildade, som lever sina liv på hotell världen runt. En tillvaro där hotellrummen är intill förvirring lika och det egentligen inte spelar någon roll var man är för allt är lika opersonligt. Pjäsen visar vad förlusten av hemland, rötter och hemkänsla kan innebära, och vad som händer med ett samhälle där allt är en yta och det mesta blir en vara som går att sälja.
Föreställningen har premiär den sjätte september i Hallunda för att sedan gå ut på Sverigeturné. Men just nu pågår alltså repetitionerna för fullt och som Nummerläsare får du ta del av dem. Från och med i dag börjar vi att löpande publicera Bentes dagbok med start som följer.
Måndag 11 augusti
Allt här är äkta och betalt. Människor på skithotell – en föreställning om hemkänsla, omtanke och transaktioner. Så står det på vår affisch.
Vi har precis börjat repetera på Riksteatern i Hallunda. Det är René Pollesch från Berlin som har skrivit pjäsen och han regisserar alltid själv sina alster. Stina Rautelin, Maria Ericson och jag spelar de tre rollerna.
Jag är glad, exalterad – och lite nervös. För här finns inga räcken att hålla sig i, ingen historia med början och slut, inga karaktärer som skiljer sig från varandra där den ena vill en sak med en och en annan med en tredje. Ingenting att leva sig in i. Vi representerar inte någon annan på scenen än oss själva. Snarare än dialog är det diskurs live. Fast kul – och med musik.
Det finns en ny sorts hotell som säljer hemkänsla som produkt. Betydelsefulla personer i arbetslivet som reser mycket behöver känna sig hemma för att orka jobba och vara lönsamma. Men vem ska tillhandahålla hemkänslan/ kärleken? Och hur? Och vem kontrollerar att den är äkta och värd sitt pris?
I pjäsen befinner sig tre kvinnor på ett sådant hotell och försöker förstå. Förstå den värld de befinner sig i och på vilka villkor de vill delta i den.
Fyra veckor till premiär, René gillar korta repetitionsperioder… väldigt mycket. Och det är väldigt mycket text. Tillbaka till manuset.
Tisdagen 12 augusti
Jo, lite till hade fastnat av texten efter gårdagens pluggande. Vi började i morse med två timmars gemensam läsning och vi har väl ett hum om de femton första sidorna nu.
Charles Koroly, som står för scenografi och kostymer, berättade om vad han tänkt att vi ska ha på oss och varför. Jag gillar grundtanken; både Charles och René är inne på att kostymerna ska vara neutrala i förhållande till det pjäsen handlar om. Skönt. Så att kostymerna inte bär på en egen tolkning att dra över kroppen.
Efter lunchen arbetade vi med ”clip”, korta scener här och var i pjäsen som bryter av. ”Don´t be smart, be silly!!” sa René och fnittrade. Vi lekte och hade otroligt kul. René vill åt ögonblicken när vi har roligt på scenen, för det njuter man mer av att se än det som är perfekt och väl uttänkt. I morgon tar vi med oss musik och provar mer. Och fortsätter vänja oss vid att vara på scenen med texten, utan manus i handen.
Onsdag 13 augusti
Den här pjäsen vågar och orkar undersöka besvärlig problematik. Problematik som det är lättast att inte tänka på förrän vi måste. Jag låter hela mitt liv påverkas av osynliga mekanismer men väljer oftast att blunda. Jag, styrd? Kanske det, ingen aning, men just nu har jag inte tid… Jag håller en hel del frågeställningar på avstånd för att jag inte orkar ta konsekvenserna av en insikt och bli tvungen att göra en förändring. Men René Pollesch, han ska tydligen dit, till de där stinkande platserna om och om igen och rota. Hur lever vi och vad får det för konsekvenser?
Jag brukar bli illa berörd när det skriks på scenen, nu ska jag själv göra det som en del av formen. Och tycker att det är roligt! Det är möjligt att jag rättfärdigar det nu eftersom jag ju faktiskt ska stå där sen och gasta, men jag vågar säga att det här är annorlunda. Vi skriker inte i en inlevelse, vi skriker för att ringa in, förtydliga, markera att nånting som verkar avlägset faktiskt berör oss. Det blir komiskt, absurt och på något underligt sätt igenkännbart. När man ser ordet ”hushållsarbete” – vill man inte skrika då?
Vi jobbade med texten med de skrikna partierna och fortsatte med clips, mellanspelen. Stina hade drömt ett clip som vi provade. Kort, enkelt, superbra! Jag hade ett uppslag, som utspelade sig på gymmet. Jag ville åt någonting som har med det osynliga i hemkänsla att göra, rutinen till exempel. René föreslog ett tillägg av något vi pratat om tidigare och simsalabim så hade vi ett clip till som vi gillade. Vi kommer att få döda några Darlings, sen…
För René verkar repetitioner till stor del handla om att sätta regler. Innanför dem är vi fria att göra vad vi vill. Eller bryta mot dem. René är allergisk mot att regissörer tvingar skådespelare att göra saker som de egentligen inte vill. Va? Behöver jag inte bli slagen i den här föreställningen? Inte spela hora eller madonna eller vara hel- eller halvnaken? Bara att slippa perukklister – vilken LYX!
Torsdagen 14 augusti
Oj oj oj. Nu är jag trött. Jag ska slänga i mig lite mat, sen har Stina, Maria och jag bestämt att ses igen och läsa text. Just nu har jag ingen som helst lust men det är nog bra att komma lite längre fram i manuset, det tar ju också på krafterna att vara nervös att inte hinna. Texten är så teoretisk och komplicerad, och den ska vara svår enligt René, så att vi är tvungna att hela tiden vara skärpta och fokuserade.
Idag fattade jag att inte kan kritisera eller reagera känslomässigt på de företeelser som vi pratar om i texten för då går både vi och publiken direkt vilse i det emotionella havet och missar hela poängen. Det är som om en nyhetsuppläsare skulle vara förbannad eller ledsen när hon eller han berättade om nya katastrofer, vi skulle inte fatta vad som hänt. De känslomässiga reaktionerna blir koncentrerade till när vi plötsligt gastar en replik. Tänk dig Jarl, vad heter han nu igen, Alfredius? på nyheterna: ”Ännu ett fall av vanvård i äldreomsorgen har … aaaahhhh AVSLÖJATS!!” Och sen blir han helt normal igen och fortsätter. Ungefär så.
Det är så frestande att färga lite, göra mer levande med hjälp av en värdering, men det funkar inte här. I den här föreställningen måste jag avstå från impulser som jag är van att följa: allt det där som skapar dramatik på scenen i vanliga fall, att ”jag vill nånting annat än vad du vill och så får vi se hur det går”.
Charles Koroly hade shoppat kläder. Jag fastnade speciellt för kombinationen Armanikostym och städrock.
Fredagen 15 augusti
Det här är verkligen inte som det brukar. Regissören bjöd på lyx-frukost för andra gången. Croissanter, parmaskinka, yoghurt, stekta ägg… och två små tårtor. Ingen fyllde år.
Vi jobbade i Renés lånade lägenhet igår och fortsatte gå igenom texten. Om man ska kritisera samhällets normer så börjar den kritiken, enligt René, med att man själv måste se till att repetera under de förhållanden man önskar sig. Han låter exempelvis inte en kvinna utföra typiskt ”kvinnliga” sysslor på scenen eftersom han kritiserar sexismen i samhället: ”Alla dessa män som talar om hur mycket de älskar och uppskattar kvinnor, men vid deras sammanträdesbord är det helt tomt på kvinnor och det märker de inte ens. På teatrarna också!” Han menar alltså att om man genom en föreställning vill kritisera, låt säga rasism, bör man inte göra det genom att utsätta en svart skådespelare för naturalistiskt våld. Man kan tala om våld och orättvisa på scenen istället för att upprepa det.
Som i den här pjäsen, som René kallade kubistisk idag.
Måndag 18 augusti
Ljuvligt, Riksteatern har subventionerad massage, och det behövs. Jag antar att det framförallt är tänkt för dansarna i Cullbergbaletten, men jag har fått ont i nacken av att sitta och häcka över manuset och skriva repliker på Post it- lappar som numera täcker halva köket.
Det är väldigt snyggt. Blå lappar mot ljusblå väggar. Idén är helt snodd från Stina. Man tar bara en lapp med en replik, till exempel: ”I ett obevakat ögonblick kunde John Wayne se ut som en flicka”, och vandrar runt med den tills man kan den eller tröttnar på den, då byter man till en annan. Det här är att lära sig ett partitur utantill.
Vi berättade om vår tidspanik idag för René. Han säger att texten är ett akrobatnummer och försäkrade oss att han ska låta oss fokusera på texten i stora sjok utan att avbryta med kommentarer. Han skrattar och säger: ”I don´t understand why I always have to say something!”. Det har varit nödvändigt hittills att ha samtal om innebörden, och nu är det en ny fas. Det är ju så roligt att lyssna på honom och diskutera med honom, och så flyger repetitionstiden. Nu känns det lugnare för vi kom igenom de första 21 sidorna i några omgångar idag. I vissa stycken fick vi till och med det rätta flytet, och då är det faktiskt nånting som händer, ett slags kraftutväxling. Visst, vår sufflös Maud Forsman får jobba hårt, men ändå! Och hon är suverän. På hugget som en alligator.
Tisdag 19 augusti
Kvällsrepetition idag. Det blir en annan sorts humör, mer avspänt kanske och ibland lite svårare att hålla skärpan. Fast det är rätt skönt också. Den där stämningen när alla när som helst bryter samman i ett skrattanfall.
Vi startade scenerna lite giktbrutet, sen blev vi varma och kom igång. Det handlar så mycket om att få rätt sorts flöde, så att man inte kan, eller vill, snarare, värja sig mot den information som kommer. Vi fick feedback allihop, som ”Det är mycket bättre när du inte poserar”, ”Förbered dig inte för en Monolog, låt den bara hända, keep it simple” och ”Du sackar i tempo och energi, den måste ligga på samma nivå hela tiden mellan clipsen- hög och intensiv!”. Det är ju så bra att höra och samtidigt lite irriterande att inte vara perfekt från början.
Onsdag 20 augusti
Presskonferens. O nej, det var inte alls nervöst, vi bara fortsatte att repetera precis som vanligt. Nix. Det var pirrigt! Vi tog några textrader och ett par clips, och det underbara var att trots att vi plötsligt hade salongen full med publik blev vi inte helt paralyserade och började agera enligt ”rädde sig den som kan” utan vi kunde slappna av och ha roligt, tillsammans.
När pressen gått hem gjorde vi ett genomdrag av de tre första scenerna och det blev uselt. Det hör ju också till. Vi måste ju våga hamna fel för att hitta rätt. René sa att vi började agera för oss själva, blev protagonister, som om vi var tre kvinnor på en konferens som hävdar sin åsikt och då blir det skittråkigt. Han vill att vi driver framåt tillsammans och fokuserar på de andras repliker minst lika mycket som på våra egna. Charmen uppstår när vi är så upptagna av det gemensamma att vi glömmer våra kroppar och hur vi själva framstår. Sporten är att komma med nästa replik exakt i slutet av den förra så att det blir som en gemensam röst. ”Det här är ju punk på scenen!” sa Andreas Rodenkirchen, som regiassisterar. Javisst, det också, och jag tänker på grekisk kör och lek, men framförallt att tala om idéer på scenen. ”It´s newspaper on stage, really”, sa René. Jag frågade honom om pressen i Tyskland har förstått vad han håller på med på scenen. ”Ja, de läser böckerna pjäserna bygger på och vill förstå idéerna, men de fattar egentligen inte att det här är nåt helt annat än vanlig teater på så sätt att samhällskritiken börjar med förändrade arbetsförhållanden under själva skapandet av föreställningen. För den teater vi sett hittills med stjärnsystem och skådespelare som dresserade cirkushästar och protagonister har kritikerna ett vokabulär men de har inte orden att beskriva den här sortens teater.”
Torsdagen 21 augusti
Vi tog några timmar av repetitionstiden för att lära oss texten till nästkommande två scener och sen träffades vi på Riks ett par timmar för att ta replikerna tillsammans.
René lyssnar ofta på oss även när vi bara drar texten helt utan annat syfte än att minnas den. Han vill fånga upp de attityder och hållningar vi har till texten när vi inte anstränger oss att förmedla den. Stina låg på golvet och hade feber och läste sin text ganska sökande och rätt stillsamt. René satt inte ens vid sitt bord vid scenkanten utan ropade bakom gradängen ”Nu låter du som en människa som försöker förstå vad den säger, och det tycker jag är mycket intressantare att lyssna till än till en människa som redan vet allt och nu bara ska förmedla sin kunskap.” Att han inte talar svenska har tydligen ingen betydelse när det gäller att uppfatta intentioner. Stina sa att ja, det var precis vad hon gjorde. Försökte förstå. Det är egentligen som om René är en sådan Blade Runner som vi talar om i pjäsen, som kollar att vi är äkta och på riktigt. Jag älskar att höra på Maria och Stina när de säger sina repliker med den där intentionen att förstå. Jag blir involverad liksom, dras in i lyssnandet. Så jag förstår vad René är ute efter, det är helt nödvändigt att hitta rätt ton. Om jag vore honom skulle jag vara nervös för att skådespelarna inte skulle fatta att de inte behöver fatta. Eller förmå att avstå från att vara smarta i replikernas smarta formuleringar.
Fredagen 22 augusti
Stina var sjuk. Vi ställde in repetitionen och stannade hemma och pluggade text i stället. Skönt med tid till det. Jag cyklade till gymmet och pratade högt för mig själv; ”KÄRLEK! HELVETES-SKIT! Det här hotellet säljer kärlek! Men när hororna kommer då ringer SKIT-receptionisten snuten!” Men folk är väl vana och tänker att man pratar i mobil med hands-free.
Charles Koroly och Maria gick ut på stan och köpte skor och nåt att ha under kostymen till Maria. I morgon är det min tur att shoppa med Charlie.
Lördagen 23 augusti
Först ingenting sen ingenting sen hittade vi allt på en halvtimme. Charlie fick ett litet utbrott på butikspersonalen på NK för att det verkade svårt att beställa hem en tröja till av samma sort som vi just hittat. Det här blir en svettig show. Vi behöver två för att kunna varva och tvätta. Men det löste sig och alla blev vänner på slutet.
Jag passade på att intervjua Charlie när vi åt lunch efteråt om hur han tänkt när han gjorde scenografin. ”Eftersom ni ska turnera och kan hamna i alla möjliga sorters lokaler ville jag göra nånting som verkligen drar uppmärksamheten till sig i vilket rum ni än spelar. Om vi ställde upp scenografin här på Stureplan där det är så rörigt så skulle folk ändå stanna upp och undra vad som sker här. Men när fokus väl hamnat på scenen får den inte ta uppmärksamheten från er och det ni gör. Jag visste att jag inte ville göra nån slags hotell. Jag tänkte djungel. Med svängdörrar så att man kan gå in och ut ur djungeln men bilden fortsätter hela tiden vara djungel. Med alla skrämmande associationer till sexualitet och liv och förruttnelse. Mitt i djungeln en landningsbana. Det har slagit mig att vid alla landningsbanor har man klippt gräset, man tuktar naturen där man ska landa i den! Så det blev en landningsbana i djungeln med uppenbart konstgräs”.
Charlie berättade hur det var när han hälsade på sin son i Costa Rica, att han först tyckte att djungeln var underbar, sen märkte han hur det krälade överallt och började tycka att det var vidrigt. Det känner jag igen från diskurserna i pjäsen, och vår upptäcktsfärd i dem.
Fortsättning följer i
del 2
Loading ...
