Del 1: Resa i det melankoliska vodkabältet

”Skrattet är den kortaste vägen mellan två hjärtan”
Victor Borge

– Shorty, Ika Nord, Daniel Goldman och jag sitter på planet på väg till Polen och Ryssland för att spela showen ”The Ika Nord Experience”.
Vi är bjudna dit av Hallands läns Landsting och kommun. Vi sitter med ett gäng Halländska politiker. En smal man med vaxansikte sitter bredvid mej och pekar ned på de perfekt ritade åkerplättarna vi ser under oss när vi ska landa i Gdansk.
– Planekonomi, säger han med säker röst. Du förstår, man satt på ett kontor i staden och ritade upp hur det hela skulle se ut på landsbygden.
Nu ska här satsas ””Östersjö-miljarder”. Svenskt miljövett och kultur ska injiceras över till andra sidan havet. Det är så nära egentligen. Bara en kort båtfärd på ett tiotal mil.

Svårtolkad ironi
I bussen på väg till Olsztyn sitter de busigaste och mest
högljudda, politikerna längst bak i bussen och dricker sprit.
Jo visst, vi ser alla fulheten i det slitna öst, tristessen och
frånvaron av de bjärta färgerna på vår väg till Gdansk. Men ironi
känns inte längre så bra.
– Kolla IKEA, populär överallt utom i Sverige, säger en av dem. Ironi som alltid delar upp oss mellan ett ”vi” och ”dom”. Det är svårt att översätta en ironisk mening till ett annat språk, eller hur?
Det regnar och vi är i Polen på väg ur Gdansk. Kanaler, sargade sekelskiftshus, gråtoner, svagt grönt och gulbrunt. Husfasader utan puts, leråkrar, hönor och plötsligt ett köpcentrum mitt ute i ingenstans. De långa polska orden och leriga vägar som leder genom kala åkrar till ett slitet hus. Liksom ett landskap (tecknat av Assars skapare), Ulf Lundquist.
Efter ett par timmar är vi framme i Olsztyn vid ett höghus-hotell från 60-talet, där vi ska bo, nära järnvägstationen. Här möter oss Hatte, vår man i öst. Han regisserar föreställningen ”Till Julia” med en teatergrupp från staden. Hatte har levt flera år i Riga och rest runt och jobbat med teater i olika öststäder. Han blir vår vägledare och länk dessa dagar. Vi blir bjudna på middag på hotellresturangen. Vi är väldigt hungriga och det kommer vi fortsätta att vara hela tiden under resan, trots att vi blir generöst bjudna på mat hela tiden. Men det är som om ingen näring stannar kvar i kroppen. Inga smaker och bleka färger. Sinnena tar semester, här får man använda fantasin istället.

Kotlettmusik
– Nästa dag har Ika Workshop i rörelse för en teaterklass i Olsztyn och jag spelar till deras improvisationer. Det är smällkallt på scenen där vi är och jag sitter med ytterkläder på i ett trångt kyffe där flygeln står. Teatereleverna står som tända ljus och lyssnar på Ika. Det är lika många killar som tjejer i teaterklassen vilket är ovanligt, och alla är väldigt ambitösa och koncentrerade under timmarna. Det är tydligt att de är angelägna och har mycket att berätta. Vackra, bleka ansikten som tycks ha frätts utifrån av dålig luft och inifrån av dålig mat. Och med låga
röster. Som om det fortfarande var svårt att tala högt.
En kille börjar gråta efter en improvisation där två och två
jobbar ihop och är varandras spegel. De följer varandra ovetandes om vem som leder vem. Två av eleverna är trotsiga och bryter sig ur de kollektiva improvisationerna. Högröstade, impulsiva och ifrågasättande. Som om de hittade varandra under de här timmarna.
– Senare på kvällen är vi tillbaka på hotellet och där är det fest i baren med ett dansband som spelar.
– Vi kallar det ”kotlettmusik”, säger vår tolk Anja.

Detta är affischmålarnas land. Vilka fantastiska affischer! De är som en chock. Hotfulla och mättade med symboler. De utropar: Vakna! Ofta är affischerna mer spännande än själva pjäsen eller filmen. Även de utländska filmerna får nya, polska affischer. De är fyllda med egna tolkningar av filmerna på ett svindlande sätt. Dramatens personfixerade affischer, som av någon anledning hänger i foajén på teatern, blir som bleka glasunderlägg.

Spräckt högtalare
– Nästa dag gör vi i ordning föreställningen. Det tar hela dagen.
Vi får vänlig hjälp hela tiden, men ena minuten är fem scenarbetare på plats och nästa sekund är ingen där och då står allt still och utan vår tolk Anja, kan vi inte göra någonting. Allt fungerar till slut men en halvtimme innan vi ska in på scenen, spräcks teaterns högtalare, så det låter hemskt när jag spelar och jag tänker att jag får väl använda flygeln istället och spela ackustiskt, men vips! ordnas det hela upp. En kvart innan vi ska börja föreställningen försvinner min ström. Det är bara städerskan som dragit ut mina kontakter för att kunna dammsuga scenen.
– Föreställningen går bra. Det är mycket skratt och när showen är slut står de upp och applåderar och vi börjar nästan lipa där vi står och bugar.
– Senare på kvällen går vi till en bar där det spelas dragspel och dansas och en mager halmstadbo flirtar med en frodig dam i blommig klänning som han följer efter genom stan tills hon tröttnar och ger honom en sådan fet smäll att han ramlar ner i den lilla ån som rinner genom staden. Hon springer tillbaka till baren och skriker ”Jag har dödat honom, jag har dödat honom”, men det har hon inte gjort för han ligger bara blöt och berusad och letar efter sina löständer i det grumliga Olsztynvattnet.
– Natten slutar med te på centralstationen tillsammans med teatereleverna som pratar teater och teater på knagglig engelska. Och ute regnar det igen.

Sista kvällen i Polen
– Bankett på teatern, långbord och musik i foajen. Teatereleverna vinkar av oss vid bussen. I sista minuten får vi med vår scenografi som ska med till Ryssland. Vi kommer iväg strax innan midnatt och en storm har precis börjat att blåsa upp, och den ökar och ökar hela vägen till Ryssland. Vi kör genom alléer och alléer från Polen ända till Kaliningrad.
– I den gröna bussen sitter vi på väg till Ryssland. Det är körmusik i de spräckta högtalarna. Vid den ryska tullgränsen har mobiltelefonerna slutat att fungera för länge sedan och vi väntar och väntar i timmar. Jag sitter och tecknar med en rysk konstnär som heter Igor i förarhytten där man får röka. Vi förstår inte ett ord av varandra, men tecknar roliga figurer och Igor bjuder på Vodka för att få tiden att gå. Jag försöker göra mig rolig genom att säga, att jag tror det är läge nu att springa ut mot den ryska gränsen och klä av sig alla kläderna och ”toksjunga”, bara för att lätta upp stämningen lite på denna gudsförgätna plats, men den ryska föraren ser mycket allvarlig ut och jag förstår att man nog inte ska skämta alltför mycket med den ryska tullen. Han lägger istället in en kassett med Beatles ”Vita album” och vi lyssnar på ”Back in the U.S.S.R”.