Nu är det orkan ute och det blåser 33 sekund meter. Då flyger plötsligt en bit av busstaket av. Vi får hjälpas åt att tejpa fast det och jag sitter och håller i mej däruppe på taket i stormen och ser den långa, ringlande kön av bilar bakom och framför oss. I Åtta timmar står vi fast i tullen. Vi tvingas fylla i olika formulär av hårda, ryska tullkvinnor tills de plötsligt försvinner och vi får åka genom alléerna igen.
Det har fallit träd och det är översvämningar längs med hela vägen. Humöret är dåligt och tystnad råder. Vi tittar ut genom bussfönstren och ser trasigheten därute. Avspärrade vägar, nedrasade husväggar och militärer som manövrerar trafiken. Vi får känslan av att vara tillbaka i andra världskriget eller innan ett annat krig, som om krigsbilder var fastetsade i det här landskapet. Ett land som man har kört sönder och samman.
Brända fingrar
På eftermiddagen kommer vi fram till ”Teater Valeri Lysenko Antipris” som ligger en bit utanför Kaliningrad. Den är sliten och mörk på utsidan och när vi kommer in på teatern har strömmen gått. Katastroflarm är utfärdat i staden och stormen har inte nått sin kulmen än, det ska bli värre. Sinnena skärps som inför livsfara och vi känner en stickande rädsla längs med ryggraden. Det är som att kliva in i ett skyddsrum i ingenmansland. Kolmörkt och ett fullständigt kaos. Ingen hittar någonting och vi ska spela om ett par timmar. Man får ta en sak i sänder nu, ordna en sak först och sedan en annan. För att få det att fungera kan man inte ta något för givet. Det blir nödvändigt att vara alert, här finns ingen tid för nervositet.
– Shorty går med en tändare och bränner fingrarna och vi letar oss in bakom kulisserna, jag famlar runt och letar efter ett piano. Då möter vi en långsam, stor råtta och håller på att slå ihjäl oss av förskräckelse.
Himmelsk choklad
Vi börjar undra om det verkligen är möjligt att genomföra en föreställning under de här omständigheterna, men bestämmer oss för, att nu är vi här och kom igen nu, nu kör vi showen om det så ska vara med bara en stearinljusramp och ett piano… kan vi bara skaffa stearin ljus… men det tillåter visst inte brandmyndigheterna och då sjunker modet igen.
Vi är hungriga och trötta och törstiga. Då blir vi bjudna på smörgåsar och choklad av teatereleverna som sitter i ett mörkt lunchrum och vi försöker prata, men ingen kan någon engelska så det sägs inte speciellt mycket. Vi tittar bara på varandra och ler. De är så måna om oss och tycker det är fruktansvärt pinsamt alltsammans, omtänksamma och generösa människor. Och där fanns ett ögonblick när det kändes som om tiden stannade upp. Vi sitter alla runt ett bord i det tysta mörkret och tittar tungt på varandra. Ika är djupt koncentrerad med pekfingrarna mot pannan och försöker strukturera om showen efter de nya förutsättningarna. Daniel har en gammal vis mans uttryck. Shorty dricker en vodka till och flyger fritt med armarna och jag tänker högtidligt, att vi kommer att minnas den här korta stunden av skräckblandad eufori.
Hönslåda som pall
En kvart innan vi ska spela kommer ljuset tillbaka och då står det redan publik och väntar. Vi gör tillsammans med alla på teatern en blixtsnabb uppsättning av scenografin på 20 minuter och hinner knappt byta om, där är redan folk inne i salongen. Hatte skriker ”Ut på scen, dom har väntat i 20 minuter”. Kommando-teater.
– Jag sitter på en hönslåda och börjar spela ouvertyren och när det första skrattet kommer i vår stumma show, så känns allt bra igen, för nu har vi roligt och skrattet binder oss samman och vi blir alldeles varma trots källarkylan från golvet. Det sitter en gammal påpälsad dam i röd mössa längst fram och myser och hoppskrattar. ”Kamrater i alla länder, förenar eder i skrattet!”
Potatismos och vodka
Efteråt bjuds vi på underbar mat: potatismos med smält smör, bröd med kaviar och damplings och vodka förstås. En äldre vithårig man läser en dikt på ryska och fyller hela rummet med sin skådespelarröst.
– Nästa dag, innan vi åker tillbaka till Sverige, får vi en intensivsightseeing av Kaliningrad. Vi ser de gigantiska krigsmonumenten, de kvarglömda tomma monsterhusen från sovjettiden, som börjat rosta och därför ser ännu hotfullare ut. Bostadshus där det är livsfarligt att bo, där allt håller på att rasa samman.
– I tullen är det problem med vårt gruppvisum, eftersom inte alla är med som står på pappret. Det är på håret att vi kommer med på planet till Stockholm. Det ligger Dagens Nyheter på flygsätena men ingen av oss fattar något intresse. Vi sitter tysta och försöker samla alla intryck. Öst går inte att lära känna så snabbt. Och med andan i halsen där på planet till Sveriga var det redan något i oss som ville dit och
spela igen.
Loading ...
