Demoner är ett svart drama. Rent bokstavligen så i Christian Friedländers karusell till scenrum. I den stajlade våning som snurrar förbi (ja, den snurrar mycket och ofta) på Stora scenen går allt i svart – skinnsoffan, badkaret med kromade fötter, toalettstolen, kylskåpet och Katarinas (Marie Richardson) outfit, då hon krossar badrumsspegeln med ett förstärkt kraschande redan i pjäsens inledning.
Det här är ett hem med sorg, inte bara för att Frank (Johan Rabaeus) bär hem sin mor i en urna inför jordfästningen dagen därpå. Nej, här är parets hela relation byggd på sorg. En sorg som läcker ut i vrede, hat och verbal våldtäkt. En sorg som möjligen har utlösts av Franks och Katarinas barnlöshet, Franks impotens och av destruktiva bindningar som inte går att lösa. Demoner är ett kammarspel för fyra vuxna och en urna med aska. Hotet från den allhärskande modern är högst närvarande i Franks och Katarinas relation.
Nattsvart är också komiken i detta tidiga Noréndrama, som sattes upp på Stockholms stadsteater redan vid urpremiären 1982 och så sent som i våras gick att se på Dramaten, då Thomas Ostermeiers uppsättning från Schaubühne gästspelade under Bergmanfestivalen (läs Nummers recension här). Norénspråket är humoristiskt mångbottnat och repliker som ”Jag älskar dig mycket, men jag tycker inte om dig” hör till vardagsmat. Ensemblen, i synnerhet Johan Rabaeus (vars halsinfektion för övrigt orsakade att premiären försenades en dryg vecka), levererar repliker med utsökt timing och bitvis är Demoner ett drama att skratta hysteriskt åt.
Möjligen med betoning på hysteriskt, för det är givetvis också ångestskapande så det förslår. Paret på våningen under – Jenna (Sofia Ledarp) och Thomas (Gustaf Hammarsten) – blir till Franks och Katarinas gisslan i denna interna uppgörelse; de blir dessutom i det närmaste torterade i igelkottstfåtöljen och blottar plötsligt sitt eget förhållandes tillkortakommanden i full dager, trots att Jenna ihärdigt hävdar att ”om man säger Jag älskar dig vid rätt tidpunkt så blir det inte några bråk.”
Demoner är ett symbolmättat drama som slutar i korsfästelse. I Hugo Hanséns regi spelas det lite väl lojt på Stockholms stadsteater. Karaktärerna skyms delvis av Friedländers utstuderade scenografi. Mest dramatik blir det i scenen då Frank och Thomas kastar en vas sig emellan i en kombinerad maktkamp och förförelseakt. Då är det oupphörligt spännande att följa vem som ska krossas först – vasen, Frank eller Thomas? Men ljudeffekterna när det ena efter det andra föremålet går i kras kunde man ha gott och väl ha skippat.
Loading ...
