När Bergmanfestivalen invigs på Dramaten är det inte Ingmar Bergman utan två andra, mer eller mindre geniförklarade, män som tar plats på Stora scenen. Lars Norén skrev pjäsen Demoner 1982 och påstås ha glömt bort vad den handlade om då Thomas Ostermeier inte bara bad om att få sätta upp den på hemmascenen Schaubühne i Berlin, utan dessutom genomföra en rätt så avgörande förändring av slutet. ”Det blir mycket bättre” var Noréns svar till den kultförklarade regissören (född 1968), som vid ett panelsamtal efter gårdagens gästspel dock bekände att han var ledsen för att dramatikern inte själv var närvarande som publik.
Lars Norén skrev Demoner mellan Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud och pjäsen är en minst lika nattsvart uppgörelse, men inte inom familjen som i dessa, utan i ett par mycket olika kärleksförhållanden.
Frank och Katarina är det eleganta paret som bor smakfullt och barnlöst i våningen ovanför. Tomas och Jenna är småbarnsföräldrarna som balanserar sin livsork på en knivsudd en trappa ner. Samtliga bär på förfärliga frustrationer. När de möts över en drink, samma kväll som Frank har burit hem askan av sin döda mamma i en plastpåse inför jordfästningen dagen efter, iscensätts en destruktiv lek som eskalerar mot oåterkallelig explosion.
Ostermeier har placerat Noréns drama i ett tidlöst nu, där referenserna går till såväl Ice Age 3 som Lars von Triers Antichrist och där Katarina i inledningen ser ett klipp från Jean-Luc Godards film Le Mépris, i vilket Fritz Lang reciterar Friedrich Hölderlins dikt om hur frånvaron av Gud tröstar människan.
Gudstemat visavi rollfigurernas demoner får delvis visuell gestalt även i scenbilden. Nina Wetzels scenografi är en vridscen, där filmade närbildsprojektioner av skådespelarna och sceniska föremål effektivt skapar nya dimensioner och mentala rum.
Lars Eidinger gör Frank till en emotionellt störd narcissist, en Maria Callas-diva, som ständigt provocerar för att nå beröring, Cathlen Gawlich spelar den misshandlade Katarina med hårdnackad trotsighet. Eva Meckbachs Jenna ger småbarnsdesperationen ett explosivt ansikte och Tilman Strauss Tomas kliver undan för undan ur rollen som rekorderlig helyllepappa för att släppa fram hatet och den oförlösta ilskan.
Ostermeiers Demoner är en iscensättning som har gängat sig ur realismen, men den igenkänningsbara verkligheten är bara ett skruvdrag bort och skrattet fungerar följaktligen som ett förlösande avgrundsvrål.
Loading ...
