Den japanske modernisten Ryunosuke Akutagawas novell I en dunge inspirerade Akira Kurosawa att göra filmen Rashomon 1950, och samma material ligger till grund för westernfilmen The outrage från 1965.
Bogdan och Carina har åt denna psykologisk-existentiella text om våld, lögner och maktstrukturer nu sytt en våldsromantisk Tarantinokostym med stilsäkra 1970-talsattribut. Det är utsvängda brallor, tuffa puffror och obligatorisk portfölj full av cash. Spelplatsen är ett skitigt garage, en metaforisk icke-plats, ett tillstånd mellan livet och döden som badar i läcker Fellbomsk ljusdesign och har en smörjgrop/vattengrav i centrum för blickfånget. I taket hänger en blekgul Fiat Spider från 1972.
”Tiden känns annorlunda härinne” säger en berättarröst som jag först tror är inspelad och som har samma hypnotiska ton som ett avslappningsband. Men den drömska stämman som leder in publiken i garaget gör entré med Cecilia Lindqvist och efter hennes performancelika intro utspelas ett slags rättegång som ska ta reda på hur mordet på gangsterbossen ”Nr 1” gått till. Förloppet spelas upp i de olika personernas versioner och vittnesmålen skiljer sig radikalt.
Vad som är sanning i fiktionen är upp till åskådaren att avgöra. Men sympatierna landar gärna hos gangsterbossens glamorösa fru Grace.
Denna roll låter Regina Lund släppa loss i ett bredare register än åtminstone jag är van vid att se henne i. När hon går från ball blondin till förnedrat våldtäktsoffer blir det enormt gripande och när hon efter att ha spelat flirtigt passionerad älskarinna förvandlas till en överförfriskad richbitch som vågar driva med Malmöpubliken på skånska höjs stämningen avsevärt inne på Hipp.
Mansrollernas konturer är grovhuggna Hollywoodstereotyper som berikats med bakgrundshistorier och psykologiserande drag, vilket är underhållande samtidigt som det problematiserar och fördjupar. Dansaren Daniel Andersson upprätthåller å sin sida den öst-västliga balansen genom sina säkra koreografier, som sträcker sig från svängig ”Wooly Bully” till traditionella, asiatiska formationer.
Ensemblen bjuder på flera underbara utspel och filmparodiska actioninslag som tyvärr varvas med fler illusionsbrott än nöden kräver. Det blir några ”hej nu går vi ur rollerna” för mycket, vilket är direkt tröttsamt. Hade Bogdan och Carina dödat några metateaterdarlingar och förlitat sig bättre på historiens och ensemblens förmåga att fånga publiken med sin snitsiga point-of-view-teknik hade helheten kunnat bli lika omskakande och gripande som Cecilia Lindqvists laddade outro, där ett dränkt våldsoffer draggas upp ur en tunna i Ninna Steens drypande uppenbarelse.
Loading ...
