En vecka innan intervjun får jag hem en bunt papper som jag ombeds att läsa igenom för att inte ställa fel frågor. En sådan kan vara: ”Hur är det att jobba i Sverige”? Den ukrainske regissören Andriy Zholdak (född 1962) med världen som arbetsfält vill istället att vi journalister ska intressera oss för hans verk.
Själv är han intresserad av oss journalister. I varje fall vill han att jag skickar min meritförteckning innan träffen. Det ryktas också att han helst vill att man som kvinna bär högklackat men inte urringat.
Efter denna ganska udda intervjuupptakt är förstås både förväntningar och fördomar högt uppskruvade när jag sätter mig på tåget till Uppsala drygt en vecka innan premiären av Mefisto på Uppsala stadsteater. Och jag blir inte besviken. Redan en minut in i repetitionen som pressen får följa brakar det berömda demonregissörstemperamentet löst: ”VARFÖR börjar du först där? Du ska börja vid tröskeln! VEM har sagt att du ska börja DÄR?”. ”Hon”, stammar skådespelaren som gjort fel och pekar ut i salongen. ”Det är JAG som är din regissör. Det är bara mig du ska lyssna på!”, gormar han som en despotisk dirigent med ryckigt fäktande armar, allt livligt simultantolkat eftersom hela regiarbetet sker på ukrainska. Själv sitter jag och oroas alltmer över att de stackars skådespelarna, förutom att bli konstant utskällda, också svälter. I varje fall kan man i en artikel om Zholdak läsa att de inte får äta under hans repetitionsarbeten som kan pågå i uppåt tretton timmar i sträck.
När vi sedan ses inne i en loge på teatern är det lätt att känna sig både fel, fet och stressad, men iklädd ganska brutala kängor och v-ringat blir jag i varje fall inte lämnad mitt i intervjun som en journalistkollega efter lär ha blivit. Här möter jag istället en helt annan Zholdak, en eftertänksam ukrainare och kosmopolit bosatt i Berlin som tänker länge innan svaret kommer. Och när vi inleder med att prata om vad han har för konstnärlig vision med sin uppsättning av Mefisto, Klaus Manns roman från 1936 om skådespelaren och den sociala klättraren Hendrik Höfgen i nazismens Tyskland på 1930-talet, så är svaret nästan poetiskt:
– Det är en berättelse om min värld och vad jag förstår av den. I det här fallet är inte författaren av så stor betydelse, men genom texten jobbar jag med det som oroar och berör mig, säger Zholdak som just är känd för att arbeta mer visuellt än verbalt med sina uppsättningar.
Han berättar hur han under repetitionstiden i Uppsala bor utanför stan, vid en stor sjö mitt ute i skogen utan grannar och hur han intresserar sig för Ingmar Bergmans konstnärskap och att han den senaste veckan nästan enbart har lyssnat på den svenske kompositören Sven-David Sandström.
Andriy Zholdak anser att en konstnär som har förmågan att se och ta in olika världar måste dela med sig. Konsten, och då specifikt scenkonsten, tycker han påminner oss om att vi alla är unika människor, att den ger oss utrymme att vara det i ett samhälle där strukturer som makt och politik står över oss och kväver vår frihet.
– Det kan vara kommunism, nazismen eller demokratiska partier. Alla är de lika i sitt mål att klassificera människan och i det att allt ska vara strukturerat: När ska du gå upp? När ska du gå till skolan? Konsten bryter det här mönstret.
Du tar alltså in hela världen i dina uppsättningar, men filtrerar den ofta genom en klassisk pjäs. Varför då?
– Det är en bra fråga, men det beror på att jag tidigare har haft en period när jag forskade och befann mig mycket i den antika kulturen. För mig som regissör behöver jag det fundamentet att jobba utifrån.
Eli Ingvarsson i Andriy Zholdaks uppsättning av Mefisto. FOTO: Micke Sandström
Var hittar du din inspiration för just den här föreställningen?
– Det är väldigt viktigt för mig att ta reda på vad Sverige är. Vad är det svenska psyket? Vad är det svenska samhället? Genom de svenska skådespelarna försöker jag tränga mig in i det. Jag kommer hit och tar ett prov från Sverige för att sedan skicka det vidare på analys. Jag ser mig själv som en dator av senaste modell som snabbt kan bilda mig en uppfattning av min omvärld, nästan bara med luktsinnet, med hud och beröring, säger mannen som berättar hur han i sitt torp i skogen känner sig lite som en fisk.
Och vad säger provsvaret? Vad har du kommit fram till beträffande det svenska psyket?
– Varför är svenska skådespelare så fega? Var döljer sig den svenska styrkan som inte förändras med vinden?
Zholdak förklarar att han känner en styrka hos den svenska skådespelaren men att det är svårt att nå kärnan, att den ligger gömd under, som tolken översätter det, så många löv – som privata relationer vilka skymmer blicken för samhället i stort:
– Vi befinner oss på 2000-talet och vi kan inte bara undfly de världstendenser som finns. Ni verkar vara en väldigt smart och klok nation men i och med att er styrka sover så försöker ni istället att vara listiga, hävdar han och drar en liknelse med schackspel och hur vi svenskar försöker spela som fransmännen men att vi inte är lika bra på att skapa intriger.
Du utsätter dig själv för att jobba i nya sammanhang hela tiden med nya skådespelare som har andra utbildningar än vad du är van vid. Varför?
– För en konstnär är lyckan att få vara i denna repetitionsrymd. Jag måste befinna mig i den här magiska världen hela tiden, vare sig jag repeterar med svenskar eller andra. Jag behöver bara en producent som är modig nog att bjuda in en sådan som mig och som ger mig den här magiska cirkeln att verka i, därför att jag till min natur är en shaman i konsten. Jag får viktig och snabb information uppifrån som jag ögonblickligen måste ge mina skådespelare. Men har du som ballerina inte tekniken för att förverkliga den här komplicerade informationen, då kan vi få en konflikt. Därför söker jag alltid universella skådespelare.
Zholdak gestikulerar vilt medan vi pratar och kommer in på att vi inte är så snabba i Sverige, hur han under ett besök i Stockholm såg föreställningar på Dramaten och Stadsteatern och slogs av hur långsamt de spelades. Och då talar han inte bara om den yttre, utan den inre energin och illustrerar med hur man kan röka en cigarett långsamt men ändå ha en hel orkester som spelar Wagner inne i sig, att det måste synas på scenen.
– Det handlar om att väcka skådespelaren. Många skådespelare idag är tomma som lådor. De har bra form men så öppnar man dem och där ligger ingenting. Eller så finns där bara klichéer: Hur man ska spela, hur man ska titta, hur man ska skrika, hur man ska spela kärlek – allt det ligger i lådan.
En fritt svävande Anna Thiam som Juliette i Mefisto. FOTO: Micke Sandström
I Mefisto gör skådespelaren Hendrik Höfgen allt för att bli älskad av publiken. Hur viktig är den för dig?
– Jag har föreställningar som har gått i uppåt åtta år nu. Och Anna Karenina i Finland har spelat i två år. Det är väldigt länge och ändå är det inte precis en musikal. Sen har jag haft uppsättningar som bara går i 6 – 8 gånger, så jag måste säga att jag förstår mig inte på publiken – och det är ju ett stort problem hos en konstnär.
Zholdak ser ett sammanhang mellan hur stor plats man får på teatern som regissör i förhållande till hur stor publik man drar och att det i sin tur bidrar till en populistisk tendens inom teatern världen över, en desperat vilja att fylla salongerna som blir ett egenvärde:
– Publiken blir ju perverterad av det här. Man måste istället odla den varsamt, som en trädgård.
Apropå trädgård, du har nästan alltid med uppstoppade djur på scenen. Varför?
– Jag bara tycker om vissa saker: Vind, vatten, vackra profiler – och uppstoppade djur!
Mer uppstoppade djur än demoner. Kan det vara så fridfullt? Jag går vidare ner till sminket och skådespelaren Anna Thiam, som spelar Hendrik Höfgens älskarinna och danslärare Juliette i föreställningen, för att ta reda på hur det egentligen är att jobba med denne shaman till regissör som ställer så höga krav på sina skådespelare samtidigt som han har skrivit långa manifest om yrket där han upphöjer dem till Gudar.
Anna Thiam. FOTO: Micke Sandström
Stämmer det att ni inte får äta på hela dagen därför att Zholdak vill hålla era sinnen rena under repetitionerna?
– Nej, vi får äta och han är till och med ganska noga med det för man behöver all den energi och kraft man kan få för att orka med repetitionsarbetet.
Men det måste ändå bli en ganska stor kulturkrock mellan olika temperament?
– Ja, han kräver enormt mycket och man får arbeta jättemycket själv. Det blev liksom rock ’n’ roll från första kollationeringsdagen. Man är mer van vid att först sätter sig ner och läser manus och ta det lugnt.
I den del av repetitionsarbetet som jag såg så fick en annan skådespelare en rejäl utskällning. Hur tar man en sådan verbal käftsmäll?
– Man får inte ta åt sig personligen. Sen är det viktigt att man har ett eget space samtidigt som man kan arbete i. Zholdak blir en annan person på golvet och har ett extremt temperament, men efter ett tag lär man sig att fokusera på det man ska göra. Men efter scenen är det ju viktigt att alla respektera varandra, säger Anna Thiam som medger att alla nog inte skulle klara att arbeta så här psykiskt, men att ensemblen tror på det dom gör.
Linus Tunström, Teaterchef på Uppsala stadsteater och den som bjöd in Andriy Zholdak, om att jobba med honom
Andriy Zholdak är ju känd för att vara både ett geni och en lite galen regissör. Hur tycker du att det har funkat att ha honom på Uppsala stadsteater?
– Det har varit mycket utmanande. Att ha någon som jobbar på det sättet på en svensk repertoarteater för ofta skulle man inte orka. Samtidigt, om man har en bra organisation så är det nyttigt att möta svårhanterliga krafter. Hur det än är, och vad man än upplever, så lär sig alla saker om sig själva när man är i en extrem situation. Det är dubbelt, för kompromisslösheten är krävande, ibland obegriplig för ett svenskt temperament och till och med destruktivt. Och samtidigt, ibland skapar just samma kompromisslöshet sublima, märkliga bilder som går förbi intellektet, en känsla av att allt är möjligt. Och det är just det som konst ska göra.
En demonregisör som nu regisserar en pjäs om en skådespelare som säljer sin själ till djävulen. Uppsala stadsteater kan ändå inte annat än gratuleras till ett upptrissat förhandsintresse när Andriy Zholdak nu för första gången arbetar i Sverige. På lördag 15 oktober är det premiär (läs mer).
Andriy Zholdak är också aktuell med en uppsättning av Onkel Vanja på Klockriketeatern i Helsingfors som har premiär i november – se ett videoklipp på youtube.
DISKUTERA
Kulturkrock eller temperament? Genialitet eller galenskap? Oavsett vad, tycker du att skådespelaren ska vara beredd att arbeta i vilket klimat som helst? Och har du själv arbetat med en svensk demonregissör, kanske rentav en kvinnlig? Diskutera gärna frågan genom en kommentar i fältet nedan.
Loading ...
