Mellan väggar av vattrat glas, med en spegelvägg som förvränger dragen och ett skelett av en båt som används som parkbänk, operasalong och fönstersmyg älskas det på Stockholms stadsteaters lilla scen. Filmregissören Daniel Lind Lagerlöf regisserar sin första teateruppsättning och jag ska erkänna att jag hade vässat huggtänderna och förberett mig på ett varggrin inför premiären men grinet ersätts snabbt av ett fånigt flin av lycka.
Det tidiga 1900-talets Stockholm är långt borta. I stället är Arvid och Lydia placerade i ett icke. I tillståndet mellan dröm och vaka, ett tillstånd som förstärks av sminket – silvrigt vitt, sjukligt och dammigt. Visst finns tiden där med markörer som Dreyfusaffären och sociala konventioner – men den får stå tillbaka för en allmängiltighet som Lind Lagerlöf plockar fram ur en av Sveriges mest älskade kärleksromaner. Och han har nu gjort en av mina mest älskade föreställningar.
Gustaf Skarsgård gör Arvid till en stukad, ganska osympatisk pojke som verkar anse att omständigheterna drabbar honom och att han därför är oförmögen att göra egna val. Det är också Arvid som är föreställningens centralgestalt och berättare. Han betraktar kvinnorna, den älskade Lydia och hustrun Dagmar (Liv Mjönes) som liksom en docka med trådar knutna runt lemmarna styltigt rör sig efter maken som hon med list knutit till sig.
Skarsgårds uttryck är fysiskt, både utåt och inåt. Spastisk, clownisk och så plötslig explosivitet, han är kantig och knotig. Gustaf Skarsgård är fruktansvärt bra. Och hans Arvid förvånansvärt rolig. Livia Millhagens Lydia är så sorgsen, men också så obändig i sin strävan att vara sig själv sann.
När jag läste Den allvarsamma leken som ung tonåring drabbades jag av Lydias gestalt och har sedan hållit henne högt. Och Millhagens tolkning av henne går emot min egen – men det är också här en av föreställningens storheter ligger: romanen, och alla dammiga föreställningar om karaktärerna, är utlyft. Visst är det Den allvarsamma leken, men helt ensemblens egen. Och mitt i finns, om inte Söderbergs språk, så Söderbergska uttryck: det är precist, koncentrerat, sorgesamt och oändligt vackert. Det tickar klockor i de äktenskapliga, döda husen och ett hjärta bultar högre och högre när Arvid får veta att Lydia tillhört en annan, det är på det hela teatralt, i ordets positiva bemärkelse. Och till slut, hur mycket Arvid än bankar på Lydias dörr, den som förvränger alla drag, är det bara en förvrängd version av sig själv han möter.
LÄNK
Läs Nummers intervju med Livia Millhagen.
Loading ...
