Den döende skådespelarmyten

Jag kan inte låta bli att känna mig väldigt upprymd av Eva Röses privata shoppingvanor, Efter att i mer än tio år ha intervjuat skådespelare om deras liv och roller, så är det lätt att ruttna på alla framrotade ”mormors fasters farbror som var med i periferin i Ådalen -31” eller andra sociala alibin som ska stärka arbetaraktien som är så viktig som inträdesbiljett till den svenska kulturarenan.
   Jag menar inte att den är oviktig, men det kan bli lite fånigt att lyssna på någon som man vet har stor våning på Östermalm och föräldrar med akademisk bakgrund framhäva en mycket avlägsen släkting som jobbade i gruva eller bodde en kort sejour i en studentlägenhet och förvandla dem till ”mamma och min uppväxt”.
   Antingen har vi att göra med ett generationsskifte i skådespelarkåren. Det är inte längre viktigt att ha arbetarklassbakgrund och dricka billig öl på Söder i en era när kampen om jobben är större än den om prestigen, eller också är det specifikt myten om den manlige skådespelaren, nedsupen, fattig och geniförklarad, som är utdöende, en skådespelarmyt byggd på 1700-talets idé om det manliga geniet som ju faktiskt aldrig har kunnat appliceras på kvinnan – vilken kvinnlig skådespelare har exempelvis skrutit i media om att polisen hittade henne död i en rabatt med fickan full av kokain?.Så min spaning blir helt meningslös. Shoppa loss, Eva!