Den högt ärade samtidslitteraturen fortsätter göra stort avtryck på svenska scener. På Kulturhuset Stadsteatern tycks det vara något av monologernas höst. Efter Marguerite Duras (läs Nummers recension av Smärtan) och Hertha Müller (läs Nummers recension av Hjärtdjur) nyligen är det dags för Colm Toíbín. Med Brooklyn från 2009 drog den irländske författaren många blickar till sig, numera nämns han även i Nobelprissammanhang. Hans kortroman Marias testamente är nominerad till årets Bookerpris, men texten sattes först upp som monolog på i Dublin 2011.
Marias testamente skildrar Kristus sista dagar. Men i Tóibíns version av detta vältrakterade Pietámotiv tror inte Maria att Jesus är Guds son, bara att han hamnat i dåligt sällskap, bland dessa unga män som i grupp nästan per automatik begår ”dumheter” och ”grymheter”. Hon är en religiös kvinna men inte helt övertygad om vardagens alla mirakler och direkt ovillig att samarbeta med dem som vill upprätta en ny religion på hennes sons kors.
Ur avgrunden till en massivt ljusgrå fond stiger Pia Johansson i blå morgonrock, kåpan på. Inget undgår henne, förutom sömnen. Med naturalistisk skepsis är hon självförebrående och marterande om vartannat, från första till sista scen misstänkliggjord, ringaktad. Hennes sorg blir lika mycket ett stigma över att vara utvald. Så blir korsfästelsen mer som en brutal lemlästning än en sublim upphängning.
Tóibíns pjäs handlar om sorgen över ett förlorat barn, hur denna sorg för den enskilda överskuggar allt annat. Men här ryms även en kritik över konformism då som nu, ett konsensussamhälle som inte skyr något personligt öde för en rafflande historia, hur förbättrad eller förvrängd den är. Kritiken drabbar även männens ideologi; i stället närs drömmen om ett land där kvinnor talar nästan lika mycket.
Vädjande söker berättaren kontakt med och sympati hos publiken, innan hon retoriskt kastar ut frågan om hur många som faktiskt är frälsta. Trots textens kvaliteter och Pia Johanssons proffsiga inlevelse känns föreställningen stundtals lite torr, i sin strida svada liksom lite lös på riktning.
Samtidigt är det kanske inte så långt till styckets stora förtjänst, här och hos Tóibín: öppenheten, hur den möjliggör både tro och ifrågasättande. Det mysterium som Maria vill konkretisera och göra jordnära mynnar ändå ut i något outsagt, som varje åskådare får bidra med sin tolkning till. Men det som är sant för omvärlden – hänförda av undret eller inte – handlar för den sörjande modern om nödvändigheten att få berätta sin historia, mer springande än någonsin jungfrulegenden.
Loading ...
