Svenska teatrar är förtjusta i den där unge tyske wunderkinddramatikern bakom Eldansikte, Det kalla barnet och Bländverk – några Marius von Mayenburg-pjäser som har spelats på flera scener i landet de senaste åren. Hans stiliserade absurditeter med sina flyhänt tecknade karaktärer och rappa dialog förser oss med snygga och smarta glasögon att titta på samhället genom.
När Emil Graffman och Dramaten nu sätter upp hans Den fule (som kunde ses på Östgötateatern under våren) har Peter Engman valts ut att med den äran spela hjälten – eller kanske antihjälten – Lette, stickkontaktsuppfinnaren med det gräsligt anskrämliga ansiktet. Så gräsligt att hans jobb inte anser honom passande för att själv presentera sin uppfinning på den stora mässan i Schweiz. Det blir allt ett besök hos plastikkirurgen.
Och nej, Engman är ju inte så ful. Det är precis det som är poängen. En av de roliga aha-upplevelserna med pjäsen är hur lättpåverkade vi är av det vi matas med. Hur strukturer, hierarkier och inte minst språket konstruerar vår tillvaro och vår identitet. Vem är jag? Egentligen?
Något som understryks av att övriga skådespelare alla har dubbla roller som de med minimala medel kliver i och ur. Irene Lindh, Per Svensson och Simon Norrthon zappar mellan fru/sköterska/älskarinna, chef/läkare och kollega/älskarinnas son med beundransvärd tajthet och precision.
Precis som i den amerikanska plastikkirurgi-tv-serien Nip/Tuck används samhällets ytlighetskommers och skönhetsfixering snarare som en plattform att diskutera vridna moralfrågor utifrån än som ett mål för kritik. Och här finns nästan lika mycket stilfullt splatter och degenererade relationer.
Det hela är visserligen Dramatenduktigt och snyggt gjort. Men jag hinner börja skruva på mig av lite för mycket skicklig fars innan det äntligen börjar skruvas till ordentligt och svarthumoristiskt på scenen (Lettes 75-åriga älskarinna blir påsatt av sin son och så vidare). Den fule är en välpolerad pjäs om yta som här blir aningen för platt.
Loading ...
