Det är onekligen intressant att få nya perspektiv på välkända historier. Inom skönlitteraturen finns flera spännande exempel på detta, ett av dem på senare tid är Bengt Ohlssons porträtt på birollen Gregorius från Doktor Glas. En annan biroll som fått oerhört stor vikt – inom feministisk litteraturforskning – är Bertha i Charlotte Brontës artonhundratalsroman Jane Eyre. Begreppet ”The madwoman in the attic” fångades upp av de amerikanska författarna och litteraturkritikerna Sandra Gilbert och Susan Gubar som 1979 utgav sin kritiska studie med samma namn. Huvudtesen går i korthet ut på att kvinnors galenskap i litteraturen ofta kan ses som en metafor för undertryckt aggression och en vilja till uppror.
Att berätta den andra historien, den som sällan hörs men alltid finns, är den drivande kraften bakom Larssons & Adas teaters föreställning Bertha – en annan historia om kärlek. I detta fall hörs rösten alltså från the madwoman in the attic herself. Malin Lindroths skarpsinniga text har tagit fasta på Berthas utanförskap, men gör hon henne till minst av allt ett offer.
”Vem är egentligen fri, och vem är fången?” är nyckelfrågan som Bertha upprepar vid några tillfällen. Hennes historia tar oss med till uppväxten på Jamaica, via det ekonomiskt gynnsamma skenäktenskapet med engelsmannen Rochester och till det nya livet på godset Thornfield Hall. Ett liv som utmynnar i ett drygt decenniums grym fångenskap på vinden. Ett liv i total alienation, men levt med huvudet högt.
Föreställningen inleds med Berthas klampande ovanför våra huvuden. Hon kommer ner för trappan, rejält tilltufsad och iklädd mamelucker, och börjar veva på en grammofon.
Scenen är minimal och scenografin likaså. En fond av ihopsydda lakan bereder plats för skådespelet. Likaså är ljuset enkelt och oraffinerat, men med några enkla skiftningar skapas ändå stämning.
Skådespelaren Fia Adler Sandblads gestaltning av Bertha är imponerande. Hon ömsom talar, ömsom sjunger fram sin historia om kärlek och lidande, passion och självförverkligande. Hela tiden med kroppen som självklart stöd i sin framställning. Det är tydligt att samarbetet med regissören Sören Larson har varit av det lyckade slaget och att de tillsammans verkar ha nått precis dit de önskade. I programbladet skriver de om sitt samarbete som ett sökande bortom det intellektuella för att finna ett material att jobba vidare med.
Här har de funnit såväl kropp som intellekt i en skön symbios som ger mersmak.
Loading ...
