I Zambias huvudstad Lusaka är det glest mellan teatrarna. Endast två mer eller mindre dammiga scener finns i miljonstaden och den zambiska befolkningen sätter inte teaterbesöken särskilt högt på sin prioriteringslista. Därmed inte sagt att teatern, musiken och dansen är någonting obekant för folket i det afrikanska landet. Tvärtom. På ett långt mer utvecklat sätt än i västvärlden sipprar, för att inte säga tränger sig, kulturen in i vardagslivet.
Det är vis av egen erfarenhet jag vågar påstå detta. På besök i den enkla byn Magoye i södra delen av landet kryper jag en eftermiddag in under moskitnätet för en stunds vila. Men knappt har jag slutit ögonen förrän en Makishidansare, omgiven av ett hundratal sjungande och skrattande barn, plötsligt invaderar gården framför huset och gör det lika svårt att sova som att värja sig mot musikens kraft. Iklädd mask och bjällror kring vaderna dansar den reslige mannen taktfast till sången. Det är en föreställning som syftar till att inviga unga pojkar och flickor i vuxenlivet och den framförs enligt traditionen huvudsakligen vid nymåne, men faller bara andan på finns det ingenting som kan hindra Makishidansaren att släppa loss en solig söndagseftermiddag heller. Det är bara att ge upp skönhetssömnen och gunga med.
Inget för pryda
På besök i byskolan bjuder eleverna gärna på en uppvisning i Kalyaba – en av tongafolkets många traditionella danser. Dansen karaktäriseras av ryckiga höftvickningar och är ett konststycke som kräver tid och tålamod att lära sig – åtminstone för en stelbent västerlänning.
Prova själv – håll överkroppen helt stilla, bind gärna ett tygstycke (i Zambia kallas de färgglada och mycket användbara draperingarna för citenge) kring höfterna, böj en smula på benen och rör höftpartiet runt i cirklar – gärna med en liten stöt då höfterna når sitt yttersta läge i de olika riktningarna. Försök undvika det spända uttrycket i ansiktet och stäm i stället glatt in i den femstämmiga sången. Enkelt, eller hur?
Savannen som scen
I skuggan av ett stort träd på en torr grässavann njuter jag kanske ändå som allra mest av den zambiska scenkonsten. Här dansar hövding Sianjalikas traditionella dansare till ljudet av trumma, visselpipa och flöjt. På kostymsidan präglas föreställningen av uppfinningsrikedom och kreativitet. En man med en svart behå spänd över den mycket platta bringan föreställer naturligtvis kvinna. Kring armen har han bundit den kanadensiska flaggan för den vackra röda färgens skull och på vader och höfter guppar bjällror som ackompanjemang till hans rörelser.
Den afrikanska dansen kommunicerar direkt med sin publik. Gränsen mellan scen och salong existerar överhuvudtaget inte – alla är välkomna att delta. Den som känner sig manad reser sig helt enkelt upp och börjar röra sig efter bästa förmåga. Visst riskerar du att bli utskrattad…speciellt om du råkar vara vit – det tycks vara något alldeles särskilt komiskt med vårt sätt att röra oss. Men skratten är varma och uppskattande och det finns alltid någon ”mama” bland dansarna som tar dig stadigt i handen och styr din kropp i de rätta banorna.
Afrikansk dans vädjar till Moder jord och till de högre krafterna. Naturen är dess rätta element. Kutambala dansas vid begravningar och efter god jaktlycka – dansen passar lika bra för att uttrycka såväl glädje som sorg.
I dag är jakt visserligen inte längre tillåtet utan regeringens tillstånd, men det märks att Kutambala är en dans som appellerar till de äldre. Då trumman taktfast ljuder minns de forna dagars jakter och är snabbt på benen. Med mycket allvarlig uppsyn och bestämda rörelser börjar de göra utfall mot ett chimärt byte med sina käppar.
Blidkar vädergudarna
Också boskapen lite längre bort på savannen lockas av trumman – de närmar sig i sakta mak så länge slagen ljuder. Trummandet får dem att tro att det är dags att fösas mot nya betesmarker. Men denna gång är det visst falskt alarm. Nästa dans på programmet – regndansen – ackompanjeras istället av kvinnors handklapp och indianrop, vilket får boskapshjorden att dra sig tillbaka igen.
Med lite besvär reser några av männen ett rangligt skjul – en malendi – under dansen. En man i svart tar plats under skjulets grästak och inleder en säregen växelsång. ”Vad är det ni vill ha?” frågar han de handklappande kvinnorna . ”Vi vill ha regn”, blir svaret. ”Om ni firar och slaktar en get kommer regnet” lovar mannen. Kvinnorna blir tacksamma och lovar att göra som han har sagt.
Och faktum är att molnen stockar sig på den tidigare klarblå junihimlen och för en stund blir det mycket kyligt i skuggan under trädet på den zambiska savannen. Zambisk scenkonst är minst sagt magisk.