Den goda människan i Sezuan på Göteborgs stadsteater

Det är naturligtvis snyggt, gediget och i flera fall mycket välspelat, men det når ändå inte riktigt utanför den bekväma zon av politisk korrekthet och förutsägbart ”safe” scenkonst som Göteborg stadsteater allt som oftast visar upp på sin stora scen.
   I en dystopisk förort nedstiger tre gudar – här i formen av grå små tanter – och påbörjar sin jakt efter den goda människan. De finner henne i ”förstädernas ängel”, Shen Te som ständigt balanserar det moraliska dilemmat att göra gott för andra eller för sig själv. Är det verkligen möjligt att göra både och?
   Lisa Lindgren gör en stark prestation i huvudrollen som Shen Te och Shui Ta (hennes onda alter ego). Med varsam hand har Takanens regi gjort Shen Te precis så sårbar och så tuff som hon bör vara. Och Lindgren behärskar så gott som hela registret. Robin Stegmar gestaltar den hale unge flygaren tillika föremålet för Shen Tes omistliga kärlek, Young Sun, och klarar även han uppgiften med bravur. Deras första trevande försök till kontakt berör mig ordentligt.
   I Jeanettes Wimans dystra scenografi förflyttas vi effektivt mellan de olika miljöerna och tillåts stanna upp och begrunda storheten i texten. Ensemblen har fått det otacksamma uppdraget att med hjälp av karaoke, adidas-brallor och playboy-symboler, göra texten förankrad i nuet. Detta försök är hedervärt, men onödigt. Texten är så stark i sig att inget pynt är nödvändigt. Lindgren och Stegmar är ryggraden som bär detta storverk till text så långt som den kan komma i denna tappning. Tyvärr räcker det inte ända fram.