Filosofie doktorn och dramaturgen Per Arne Tjäder har skrivit en ny bok om den västerländska dramateorins historia från Aristoteles till vår tid. Alexandra Coelho-Ahndoril har läst den.
Någon gång på trehundratalet före Kristus skrev Aristoteles texten Om diktkonsten. Där formulerade han de principer för konstnärlig verksamhet som än idag anses vara grundläggande för vår syn på konsten. Till skillnad från Platon, som tyckte att konsten var onyttig, menade nämligen Aristoteles att konsten var central för människan.
Den högsta av konstarter var tragedin och en av Aristoteles absoluta favoriter bland tragedierna var Kung Oidipus av Sofokles. Katharsis, kvalitetstecknet på en god tragedi, innebar den själsliga rening man som åskådare skulle uppnå genom att se bra, tragisk teater. Denna katharsis var en känsloresa för publiken som skulle gå via fruktan och medkänsla för att slutligen hamna i kritisk distans. För att nå därhän skulle verkligheten avbildas så noga som möjligt.
Noggrann genomgång
Per Arne Tjäder, dramaturg på Göteborgs Stadsteater och fil dr i litteraturvetenskap, har gjort en noggrann och spännande genomgång av dramateorins utveckling genom århundradena i vår del av världen. Med avstamp hos Aristoteles går han igenom de stora teoretikerna genom tiderna – det tycks som om det funnits nästan lika mycket teater som epoker och samhällsbyggen.
På relativt litet utrymme lyckas Tjäder inte bara förmedla överraskande mycket kunskap utan lyckas också ofta hinna med roliga detaljer som när den franska filosofen Voltaire reste till England och äcklades av Shakespeare, vars dåliga smak inte kunde leda till annat än den engelska teaterns ruin. Eller den store pessimisten Schopenhauer som ansåg att tragedin var förtjänstfull eftersom den lärde människan nödvändigheten i att resignera.
Nittonhundratalet exceptionellt
Kanske är det när Tjäder kommer in på nittonhundratalet som boken blir allra intressantast. Den moderna teaterns genombrott suddar ut nationsgränserna och gör teatern global. Aristoteles gamla krav på verklighetsavbildning får nya innebörder. Teatern blir en egen konstform, med happenings, improvisationer, avantgardism och kollektivism som naturliga inslag. Det elektriska ljuset och scenmaskineriet förändrar själva teaterbyggnaden, nya yrkesgrupper träder fram, varav en blir särskilt viktig – regissörens.
Visserligen vänder sig Fruktan, medkänsla och kritisk distans i första hand till studerande i litteratur- och teatervetenskap, men jag tror att vem som helst som är intresserad av teaterns historia och teoretikernas syn på den genom århundradena har mycket att hämta i Tjäders bok. Den erbjuder en både spännande och substansrik läsning och är genom sin översiktlighet som gjord för nedslag i enskilda filosofers funderingar kring teatern, olika epoker och riktningar genom tiderna.
Landar hos Unga Klara
De komplexa rörelserna bakom framväxandet av den moderna dramatiska scenen blir faktiskt möjliga att få syn på i Tjäders bok. Och när han efter att ha företagit sin resa genom teaterns världshistoria, landar i Sverige, med Unga Klaras barnteaterföreställningar, känns det bara naturligt.
Så här ett par tusen år efter Aristoteles, kan man bara konstatera att han hade rätt: teatern som konstform har varit och är fortfarande nödvändig för människan.
Loading ...
