Varenda liten röst ska höras jämt – i vilken fråga spelar ingen roll. Olidligt krångligt och tramsigt många gånger. Men samtidigt börjar denna tredje kommunikationsdimension att få riktigt intressanta effekter. Effekter som till och med river gamla maktkontrakt – inte minst konstnärliga.
Demokratisk interaktivitet handlar inte bara om gnälliga brukarråd som bestämmer att barnen inte får äta glass på dagis. Eller om det gamla Robinsontänkandet där tv-tittare avgör mer eller mindre bisarra tävlingar via mobilen. Eller om reklamationsavdelningar där man kan spy galla över allt och inget.
Nu poppar det upp projekt som går ett steg längre. Man nöjer sig inte med att passivt planera, rösta eller gnälla på den taskiga recensionen. Man skriver sin en egen i stället. Och publicerar den här intill!
Höstens coolaste exempel är fotbollsfansen som tröttnade på penningstinna oligarker som ser idrottsklubbar som investeringsobjekt, men saknar all känsla för sportens själ. Så nu har alltså tjugotusen vanliga människor köpt andelar i den engelska division fem-klubben Ebbstreet United FC. Inför match kan den som vill gå in på fancommunityn My Football Club och rösta fram lagsuppställningen. Coachen får snällt börja på bänken!
Inom scenkonsten har olika koreografer och regissörer använt sig av publiksamtal under den kreativa processen i några år. Malin Hellkvist Sellén håller som bäst på att bearbeta material som hon fått på just det viset inför premiären av En kristen kväll nästa år. Än har hon inte börjat ta publikinstruktioner under pågående föreställning, som till exempel ensemblen i bloggoperan Sjökor och stekare på Norrlandsoperan gör.
Eller som E=mc2 Danskonst, som bjuder på radiostyrd dans på 24 Kvadrat i Göteborg. Publiken på föreställningen Good vibrations förses med varsin fjärrkontroll och skickar olika slags signaler till dansarna som är försedda med vibratorer på olika delar av kroppen. Publiken blir därmed sin egen koreograf.
Det låter lite töntigt och fyrkantigt, men är precis det motsatta. Avgörande är att Gun Lund som är konstnärlig ledare har valt mästerliga improvisatörer till dansare. De tolkar vibrationerna genom ett bestämt tema på ett intuitivt och dynamiskt sätt. Som publik känner man en sprudlande fascination från första sekund. Över att kommunikationen med den utvalda dansaren verkligen är direkt och stämmer med fjärrkontrolltryckningarna. Över att det verkligen ser ut som koreografi! Och inte minst över att själva upplevelsen blir överväldigande intensiv, liksom tunnelbetonad, och olik allt annat i dansvärlden.
Den nya hyperaktiva interaktiviteten väcker frågor. Kan man till exempel fortfarande kalla dansen för konstnärlig när det sitter en amatör och slumptrycker på knapparna? Och vem ska ha upphovsrätten till verket, om det nu alls är ett konstnärligt verk? För den svenska medelkoreograf som hankar sig fram på kulturbidrag framstår den frågan mest som ett skämt. Men vad händer när Håkan Nessers nästa succéroman är till hälften skriven av en tv-tittare? Ska hon ha halva kungariket då? Och ska man egentligen känna sig utnyttjad, smickrad eller snuvad på lite personlig civil olydnad när Världskulturmuseet uppmanar folk att sticka konstnärliga halsdukar som ska busknytas på lyktstolpar i city? Som en interaktiv del av marknadsföringen av deras nästa utställning.
Svaren välkomnas i Nummers diskussionsforum. För ett är säkert – passivt läsande är lika daterat som torrschampo.
|
|
|
Loading ...
