Alan Ayckbourn (regissör och dramatiker) har givit ut en lättsam text om hur man skriver och regisserar teater. Det visar sig dock finnas ett stort problem med att ha en av världens mest spelade dramatiker som vägvisare: han har hunnit så långt att han har glömt bort hur vägen såg ut bakom honom.
Det enda sättet att läsa denna bok är som en sammanställning av alla de tips man kan få av en framgångsrik dramatiker på en pub. Det är inga ovidkommande regler Ayckbourn slår fast, de kan säkert vara till nytta, men de ger en minimal hjälp om man vill arbeta med teater.
För den som vill skriva dramatik erbjuder Den listiga konsten påminnelser om människors generella motvilja mot att lämna ut sig själva, interpunktion, och om att aldrig sälja ut en rollfigur för ett skratt. Men detta blandas med mindre värdefulla resonemang kring sex appeal, om hur bra det är med tre generalrepetitioner, och magsura iakttagelser av att någon alltid kommer för sent till den första repetitionen.
Blandningen vore kanske acceptabel om boken också innehöll den avgörande informationen för en blivande dramatiker, men här finns ingenting om hur man utvecklar en idé, bygger fungerande dramatik, konstruerar spännande eller komiska förlopp eller hur man balanserar dramatiska kurvor mot varandra. I synnerhet saknar jag tankar om det verkligt listiga i denna listiga konst, det som skiljer dramatik från prosa: man arbetar alltid med den undertext som bärs med av skådespelarna från första scenen, men kanske inte uppenbaras (explicit) för läsaren förrän i sista akten.
Brist på självkritik
Ännu svagare än bokens första del är dess andra, den som handlar om regi. För här finns ingenting om läsart, tolkning, fördjupning, utan nästan bara fördomar och anekdotisk raljans kring problem med manodepressiva kostymörer och ljusdesigners med metallväskor.
Jag ser absolut värdet av ett avspänt tilltal, att inte försöka teoretisera för mycket, och jag vill inte heller avfärda boken, utan bara förmedla en besvikelse över att denne så uppburne teaterman inte ville eller kunde dela med sig av den verkliga kunskapen, den som faktiskt gjort honom till den han är. I en bisats nämner Alan Ayckbourn att det är en ynnest att inte bara veta om ens pjäs kommer att uppföras utan också när: Att vara teaterchef har sina fördelar. Baksidan är att det ställer krav på skoningslös självkritik.
Loading ...
