Visserligen har det redan tidigare dykt upp pjäser med titlar som Palme dör innan Paus (teater Bhopa, 2001), men i år spelas flertalet föreställningar där Olof Palme mer eller mindre figurerar. För att nämna några exempel: Lars Noréns Endagsvarelser på Dramaten – utspelar sig vintern 1986, precis när Palme hade blivit skjuten och han nämns också frekvent i pjäsen, Dennis Magnussons kommande pjäs på Teater Terrier med rubriken Drömmer om att dö (som en svensk med hög cred) där Harpsund beskrivs som ett dödsrike ”där Tage Erlander, Olof Palme och andra beundransvärda svenskar finns” (se aktuell intervju med Dennis i nummer.se). Dessutom skymtar han förbi i Nisti Stêrks föreställning Zeynos värld apropå att kurderna var en väldigt utsatt grupp under Palme-utredningen: ”Palme, vi som älskade dig så”, utbrister Zeyno i pjäsen.
Och sist men inte minst Maskeradbalen på Malmö opera och musikteater tidigare i vår, som i Peter Oskarssons händer blev en historia om kärlek, hat och politiska intriger där en mördad kung från 1700-talet ersattes av en mördad – Olof Palme.
Men det är inte bara Olof Palme teatervärlden nostalgerar över i vår. Kanske beror fenomenet på det stundande valet, men konstateras kan att det just nu går en allmänt politisk nostalgivåg över teatersverige.
På Stockholms stadsteater kan man i Jösses flickor – återkomsten se den svenska feministrörelsen gestaltad från 1920-talet till våra dagar och i redan nämnda Endagsvarelser figurerar inte bara Olof Palme, utan också 68-generationen samt kärnkraftdebatten med Tjernobylkatastrofen (som också inträffade för tjugo år sedan) i fokus. Även Anders Duus pjäs Allt ska bort på teater Västernorrland – om arbetare på ortens fabrik som gör uppror – kan med en nypa salt sägas tendera en poltitiskt nostalgi beträffande arbetarkollektivet, om än i modern, aktuell och surrealistisk dräkt. Åtminstone om man får tro Nummers skribent som i sin recension av föreställningen skriver: ”Försöker komma ihåg när jag senast såg ett arbetarkollektiv bestående av nutida, så kallade vanliga arbetare, på en teaterscen. Kan det ha varit i början av 1970-talet…”?
Och som ytterligare ett exempel: ”nostalgisk skrattfest” skriver Expressens Nils Schwartz (3/4) om Manuel Cubas uppsättning av Vi betalar inte, vi betalar inte på Stockholm stadsteaters scen i Skärholmen, Dario Fos politiska fars om 1970-tal och kris där jobb flyttas till andra länder eller ersätts av robotar. En pjäs som också spelas på Länsteatern på Gotland i regi av Judith Hollander under våren.
Att det är valår i Sverige vet vi alla, men varför all denna politiska nostalgi? Jag menar inte att den på ett utmärkt sätt kan bevisa att de frågor som debatterades för tjugo eller trettio år sedan fortfarande är lika aktuella (som i Allt ska bort). Och det är säkert därför Staffan Roos valde att sätta upp Noréns pjäs från 1986. Samtidigt kan jag sakna mer av explicit nutida världspolitiska frågor, frågor för 2000-talets globaliserade världscen. Som fallet var inför förra valåret 2002, då flertalet pjäser om Göteborgskravallerna sattes upp. För det av regeringen utlysta mångkulturåret 2006 i all ära, hur många samtidspolitiska, utomeuropeiska pjäser har den svenska publiken hittills fått introducerad i förhållande till antalet sagolika pjäser med snabeltofflor och ”exotiska vildar” (alternativt stå upp-shower om knasiga kulturkrockar där svenskar möter invandrare)? Pjäser om Irakkriget, Israel, tsunamin, terrorism, (frånsett Nordost på Dramaten), Darfur och den fortlevande diktaturen i Kina – för att bara nämna några ingångsvinklar. Var ser man dem i den svenska teaterrepertoaren 2006? Jag lovar att de finns och att de skrivs av någon dramatiker någonstans i världen. Och de angår även oss svenskar.
Loading ...
