De sju första åren i min skådespelarkarriär jobbade jag i en fri grupp som ägnade sig åt att spela ungdomsteater. Det var ett ganska tufft arbete. Mycket resor. Bygga, spela, riva. Allt gjorde vi själva. Jag måste erkänna att jag i början tyckte det kändes ganska jobbigt att spela för ”fjortisar”. Jag måste säga att efter vissa spelningar så kände jag nästan att jag hatade dem. Jag var bara nitton själv men hundra år mognare, tyckte jag själv. De fattade inte att vi faktiskt hade åkt sjuttio mil för att spela för dem.
Varför var de så otacksamma? Fattade de inte att kultur är bra! Ibland på en del föreställningar så kunde det vara några stökiga killar. De verkade tro att man inte var en levande människa. De trodde att man bara var projicerad rakt upp på scenen. De små idioterna pratade samtidigt som man spelade och ibland kunde man till och med få en lakritsbit i huvudet, bara så där, mitt i en replik. Tyckte de att man var snygg så hojtade de ”visa pattarna”, för att vara snälla tror jag. Ibland bara skrek de. Då och då fick man nog, och då bröt vi och sa att ”om inte ni är tysta nu så bryter vi”. ”Jaha, tänkte de och sulade iväg ännu en lakritsbit. Sen kom de fram efter föreställningen och sa att det var det bästa de hade sett i hela sitt liv, och ville veta var vi skulle spela nästa dag så att de kunde åka dit och titta igen. Jag fattade ingenting. Noll. De tyckte om det men kallade en för ”teaterkärring”.
Jag fortsatte att hata ungdomar något år till, men så en dag vände det. Det var i Karlskrona och jag hade en rätt kul monolog som handlade om att man måste ha stora bröst för att få spela in en skiva. (Det var på den tiden när Samantha Fox och Sabrina och gänget låg i pooler och flöt med brösten samtidigt som de sjöng om nått sexigt.) Jag stod alltså där och spelade, och som alltid så var det någon kille som skrek ”Visa pattarna”. Nu hade jag lärt mig att ge igen så jag mopsade tillbaka och sa ”Visa vad du har istället”. Alla andra gånger så brukade den skrikande killen falla tillbaks i sin stol och skämmas, med en generande rödfärg i ansiktet. Och sen blev jag den stora vinnaren, och alla tyckte att man var jätterapp och kvick. Men inte denna gång. Den här killen sa bara ”OK” och så klev han upp på scenen och inledde någon slags stripteasetävling mot mig. Och dum som jag var så hängde jag på. Publiken jublade och skrek och till slut så stod jag där i bara trosorna. Livrädd. Han däremot var redo. Med tummarna på kanten av sina kalsonger stod han där och bara log. Jag var i chock. Och till slut sprang jag ut. Publiken buade och stampade med fötterna i golvet. Jag klädde snabbt på mig och tänkte att jag skulle aldrig mer spela teater igen, men de andra i ensemblen sa att ”Nu kör vi, det är ju världens ös”. När föreställningen var slut så fick vi stående ovationer och publiken var helnöjd, såklart. Deras kille var ju dagens hjälte. Vad lärde jag mig nu då, undrar ni? Jo, att alltid stå för det man gör. Att inte ljuga på scenen. Och att inte underskatta sin publik. Speciellt inte en ungdomspublik. Jag tycker att de reagerar helt rätt. Är det inte tillräckligt bra, då ska man ha en lakritsgrej i huvudet, på nått sätt. De är ju ärliga. Det är väl det man vill ha när man sysslar med teater? Man vill väl veta om det tar eller inte? Eller man kanske vill ha en klapp i ryggen och någon som säger tillgjort ”Vad bra det var, jättefint”.
Varför ska ungdomar tycka om teater? Vad finns det i teaterns form som
tilltalar dem? Tilltalar, tala till, kommunikation. Teatern säger sig alltså vilja säga något till dem? Jag har en gymnasieklass i Improvisation ute i Täby. Alla var väl ganska överens om att teater för det mesta var jättetråkig. Eller som en kille sa ”Dom bara pratar och pratar och byter stolar med varandra, och varför måste dom skrika så mycket, så gör man ju inte”. Det var flera i klassen som höll med, fast de aldrig hade varit på teater än. Det behövdes inte. Ryktet hade gått före. Jag fick med dem till slut, men då på en improviserad föreställning där publiken var väldigt delaktig. De tyckte att det var asbra. De fick ju vara med och bestämma.
Varför måste ungdomsteater vara så nyttig? Kan den inte bara få vara bra? Visst skulle det vara kul om det var rusning till teatrarna? Tänk om de faktiskt frivilligt kom dit och betalade med egna pengar, som de har jobbat in själva? Tänk om nån frågade på måndagen i plugget någon annan vad den hade gjort i helgen och hon eller han sa. ”Jag var på Dramaten och kollade in Krister Henrikssons senaste” och då skulle den andra få tårar i ögonen och med en lätt rysning säga ”Lyckos dig, få gå på teater”.
FOTO: Paul Knispel.
Loading ...
