Tomheten efter urpremiären av ≈ [ungefär lika med] på Dramaten är påtaglig. Och oväntad: förväntningarna är höga på Jonas Hassen Khemiris nya pjäs i uppsättning av Farnaz Arbabi – två starka scenkonstnärliga krafter med gemensamma succéer som Invasion! på Stockholms stadsteater och Jag ringer mina bröder på både Riksteatern/Malmö stadsteater och Stockholms stadsteater bakom sig.
En del av denna tomhet är dock en medveten poäng. Det här är en pjäs om kapitalismen och dess verkningar, med fokus på det personliga planet, det som rör sig människor emellan. Jag ser att både Khemiris text och Arbabis regi vill åt just denna tomhet, lyfta fram den. Trots ett myller av rollfigurer på scenen är det egentligen kapitalismen som är ensam huvudperson här. Den påverkar allas liv, tömmer relationer på empati, upplöser emotionella band och lämnar ihåliga blickar och hjärtan efter sig. I centrum, ändå osynlig.
≈ [ungefär lika med] är alltså en kritisk skildring av det ekonomiska systemet. Och pjäsens olika historier rymmer var för sig tragedier – en hemlös man, en misshandel, en trafikskadad kvinna, en krackelerande parrelation och så vidare. Men de flesta historierna berättas med ett ironiskt flin.
Uppsättningen är en tragikomisk fars där åskådarblicken i short cuts-teknik får panorera över Jenny Kronbergs lätt fejklyxiga (vita stuckaturkrusiduller mot poolturkost) och något platta scenografi för att följa än den ena än den andra personen, alla med sina skitdrömmar eller sitt motstånd mot marknadens makt. Den ironiska tonen är rolig och vältajmad men skapar ibland alltför stor distans och gör lättviktighet av allvaret.
Khemiris dramatik är ofta textmättad, närmast essäartad, och här i möjligen ännu hög grad än i tidigare verk känns det som en mängd inre monologer som har länkats samman. Kanske ytterligare en illustration av tomhet – brist på verklig kontakt – men också en svår text att få sceniskt djup i.
Energin höjs dock av en engagerad ensemble som uppenbart strävar efter att ge publiken maximalt underhållningsvärde per investerad krona: Thérèse Brunnander är rolig som armbandsklirrande karriärcoach, bra kontakt uppstår mellan Ardalan Esmailis truliga tonåring och Pablo Leiva Wengers jobbstressade storebror, Hamadi Khemiri kan spela manisk ekonomisk historiker med lillfingret, Christopher Wagelin härbärgerar skammen i sin kropp, och Bianca Kronlöf är oemotståndlig som inre röst hos Marall Nasiris unga tjej som försöker undkomma sina föräldrars syn på ekonomi och karriär. Just det där, hur relationen till pengar går i arv och hur det kopplas till klass, är en av de intressantare aspekterna i denna antikapitalistiska tragiska relationsfars.
Loading ...
