Förra veckan löd Dagens fråga i Nummer: ”För andra gången på kort tid lämnar nytillträdde Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm sin stol för att regissera på en annan teater. Denna gång gäller det Kungliga Operan. Tycker du att det är OK?”
Drygt 58 % av er tyckte inte det är OK. Av samma åsikt är uppenbarligen teaterkritikern Leif Zern som i en krönika (DN 24/3) med rubriken ”Dramaten behöver 100% Holm” bland annat konstaterar att ”han har knappt börjat på Dramaten, där hans närvaro är efterlängtad och borde vara hundraprocentig. Ekvationen ser inte enkel ut. Själva grunden – omsorgen om personal och planering – ger intryck av att komma i andra hand.”.
Och visst kan man undra om Staffan Valdemar Holm under sina regi-sejourer till Tyskland möjligen kom över något gammalt hemligstämplat kloningsrecept som forskare lämnade efter sig från andra världskriget. För hur ska han annars kunna befinna sig på Operan och Dramaten samtidigt under dessa flera år som det förmodligen tar att sätta upp hela Wagners Ringen? En magi i sig. Dessutom kan Nummer, i en dagsfärsk notis på vår nyhetssida, avslöja att det troligen är Staffan Valdemar Holm som också är den hemlige ”pseudonymregissören” på Teater Scenario.
Apropå kloning och andra utopier. Bush-administrationen verkar orubblig i sin tro på ”Det perfekta kriget”: helt, rent, kliniskt och kirurgiskt. Pang, pang, pang… bara skära bort cancerknölen, d v s allt okristet, svartmuskigt occh oamerikanskt, så blir alla glada. Ja, tror – eller snarare vill de få oss västerlänningar – att tro.
Nu är kriget inne på sin nionde dag, som blir till tio, som blir till veckor – och månader…? Redan i torsdag var det vardag. Åtminstone enligt kvällstidningarnas löpsedlar som redan då slutade med att ha kriget som huvudrubrik. Så blir det onormala normalt. Drömmen om ”Det perfekta kriget”, en del av vardagen.
Och apropå perfekt. Kalla det slumpen eller inte, men visst är det ovanligt många föreställningar som inhyser det utopiska ordet i sin pjästitel just nu: Den perfekte mannen (Teater Giljotin, Stockholm), Det perfekta svaret (Riks Gästspel), Perfect Performance (festival på Kulturhuset, Stockholm 29/3 – 6/4 – som vi för övrigt kommer att bevaka åt dig). Och till hösten, Utomjordiskas nya verk med titeln Kloningen som, enligt pressmedddelandet, med musikens hjälp vill ”skapa en föreställning utifrån Bach-Gesualdo-Cortázar och också väva in element av 2000-talets genteknik och kloning” genom att låta ”åtta sångare möta sina dubbelgångare, sina kloner, i åtta musiker”.
Man kan ju inte låta bli att undra om alla dessa tankar kring perfektionism är resultatet av just senare års heta genteknikdebatt; Drömmen om alltings perfekthet, d v s motsatsen till kaos, människans desperata försök att leka Gud.
Jag läste någon gång i en artikel, apropå genteknik, att amerikanens bild av ”Det perfekta barnet”, om det kunde ”framkallas” med hjälp av genteknik, var en blond, blåögd, lång pojke med sportintresse.
Och apropå på att leka Gud. Vad var det nu dramatikerna i antikens Grekland var så förtjusta att gestalta på scenen: Jo, just det, människor som lider av hybris, d v s övermod, trots mot gudarna, det svåraste av alla brott. Och nu är verkar vi alltså tillbaka till ruta ett i teaterhistoriken.
Det perfekta kriget, den perfekte mannen, den perfekta… bananen? För visst var det väl det ordet som den gamle teaterdemonen Ingmar Bergman skrev en natt när han vaknade – eller trodde sig vakna – gick upp till skrivbordet för att skriva ner ”Den perfekta pjäsen”, antecknar den och går sedan och lägger sig igen. Nästa morgon rusar han till anteckningsblocket för att se resultatet, men allt som står där är ordet … banan.
Loading ...
