Den prostituerade tanken

Vi har sagt det förut och står fast vid påståendet: Den måste vara vårens hetaste teatertrend. Vi talar förstås om samtalskvällen, ibland förklädd till föreläsningsserie, debattkväll eller helaftonsseminarium.
    Om teaterns nyfödda vurm för dessa ”efterfester” bottnar sig i hemliga, statliga bidragsregler eller en tvättäkta tro på att publiken faktiskt inte nöjer sig med att själva dra igång en inre tankeapparat efter en föreställning, utan också måste ta del av andras funderingar, kretsar bland annat Bente Danielssons krönika kring.

Finns jag i det här samhället? Är jag verkligen en del av det? Hittills är det en saga: ”Det var en gång ett land och i landet bodde en prinsessa”,. Nej förresten, ”en fattig flicka”. Nej förresten, ”en spågumma”. Nej förresten, ”en försäkringskonsult”.   
    Försäkringskonsulten står i kön på Ica för att handla cornflakes, pesto och mellanmjölk när det plötsligt slår henne:
   – Jag vet faktiskt inte på vilket sätt mitt lands ekonomi är bundet till barnomsorgen och sjukförsäkringen och hur det påverkar mig i vardagen. Jag skulle behöva gå och se en pjäs som tar upp de frågorna.

På väg hem från affären träffar hon sin väninna agronomen, som är ivrig att debattera huruvida missbruk inom fängelser skapar återfallsförbrytare och vad det betyder för hennes eget känsloliv. En tidning blåser förbi deras fötter där de står och pratar. Kulturdelen slås upp och där är en annons:

   – Utbrända småbarnspappan och tjuvsamhället! Agronomen blir upphetsad.
   – Det var precis den jag tänkte på. Jag såg den i förra veckan. Med hon… och han, den där… som är med i vad heter den där serien. En samtalskväll. Då kan jag äntligen placera pjäsen i ett sammanhang som känns viktigt och äkta.
   – Vilket sammanträffande. Jag sökte just nya samtalsämnen till köksbordet där hemma. Stene kom på mig med att återanvända en åsikt från Kuwaitkriget på Irakkriget. Usch, pinsamt. Jag måste ha lite ny input. Och det här med utbrändhet, brott och små barn är ju alltid aktuellt. Jag menar: vad är det för mig, i mitt liv?
   – Synd att inte han, på Dramaten… Staffan Valdemar är med. Han är tjusig.

Samtidigt, i lunchrestaurangen på teatern: Den slipade producenten och praktikanten från regilinjen på Dramatiska Institutet står i lunchkön. De är inne i ett intensivt samtal och talar som vanligt på teatern så högt att de flesta i restaurangen kan höra. Producenten väljer knäckebröd och skakar på huvudet:.
   – Vi måste ha de här samtalskvällarna serru. Vi måste visa att vi är med. Vi får svårt att motivera våra anslag annars.
   – Och räcker det inte med att göra bra föreställningar? Regieleven som älskar att debattera har fått en intressant och provocerande ståndpunkt på kornet. Producenten sträcker sig efter lingondrickan:
   – Det är bäst att ta det säkra för det osäkra. En bra föreställning brukar alltid ha något att säga om tiden vi lever i. Skapa debatt. Vi ser till att skapa debatten. Den debatt vi vill ha. Samhällsmedveten.
   – Är det teaterns uppgift?
   – Vi visar att vi är engagerade. Ensemblen bryr sig om det de berättar.

Resten av kön har tystnat. En skådespelerska med perukstrumpa på huvudet slutar förklara för en dramaturg vad det var för fel på den regianvisning hon fick under den nyss avslutade repetitionen och vänder diskret sin uppmärksamhet mot samtalet. Regieleven blir eldad av att ha fått publik:
   – Det låter som ett alibi. Dessutom, när skådespelarna är med på de där samtalen efter föreställningen har de haft sin urladdning och kommer lättade och glada över att kvällens föreställning är över. Så möter de publiken som i bästa fall är rejält omskakad… Min erfarenhet är att skådisarna mest vill ha bekräftelse: Gjorde vi ett bra jobb? Var jag bra? Hur drabbade vi dig? För dem är diskussionen om pjäsen redan passé, den lämnade de på premiärfesten.
Regieleven kastar en nervös blick mot skådespelerskan. Producenten hejdar sig i valet mellan Lätta och Bregott:
   – Nu är du cynisk. Samtalen genomsyrar alla skikt på teatern. Vi skapar ett klimat här på teatern som gör folk mer kreativa och angelägna, och det ger bättre föreställningar.

Skådespelerskan kan inte hålla sig längre. Hon sveper med blicken över restaurangen för att se hur många som lyssnar och säger sen högt.
   – På 70-talet, då ställde vi idédebatten på scenen. Det var Peter Weiss för hela slanten. Sen kom 80-talet och det var bara mamma pappa barn. Jag vet inte hur många understimulerade morsor jag spelat. Nu längtar folk efter idé-expansion igen. Det blir för smått att bara ägna sig åt själens heminredning. De vill komma ut ur sina hem, se varandra, tala med varandra. Vår samtalsserie är en motståndsrörelse mot fördumningen. Mot förnedringen. I krig och dokusåpor. Det är hissen upp ur helvetet. Samhället! Politiken! I mig!
   Skådespelerskan dunkar sin knytnäve mot bröstet och stirrar med vild blick på producenten och regieleven. Producenten, som i hemlighet tycker att det är jobbigt med intensiteten i skådespelares känsloliv, nickar med ett svagt leende och vill bli saklig igen.
   – Javisst. Teatern är den optimala platsen för debatt. Vi är det offentliga rummet där det djupt personliga kan visas.
Han vänder sig till regieleven igen för att visa skådespelerskan mellan vilka samtalet egentligen pågår.
   –Sånt gillar ni väl att prata om på Dramatiska Institutet?
   – Och du är inte cynisk eller?
   – Jaja. Vänta tills du måste söka pengar för dina föreställningar. Vad har de för vegetarisk idag? Aubergine. Hoppas den inte är från Israel.