Bilden av skådespelaren som kräks, är stark men ändå representativ för Teatermaskinens sätt att göra politisk teater. Gruppen, som har sin bas i Riddarhyttan i Bergslagen, använder gärna radikala grepp.
Som publik är det lätt att bli provocerad och instinktivt ta avstånd från det som händer på scenen. Men om man tänker ett steg längre, står det ofta klart vart Teatermaskinen vill komma.
Extasy +/- noll, som uttalas ”Extasy plus minus noll”, är en uppgörelse med den tid vi lever i, precis som flera andra uppsättningar just nu. Till exempel Teater Salieris Bortom bergen bor det monster/Jag ska knarka ihjäl mig om jag har råd och Teater Bhopas Palme dör innan paus. Eftersom Teatermaskinen verkar i den moderna europeiska traditionen, är det också lätt att dra paralleller till den brittiska föreställningen Shopping and fucking.
Den apatiska nutidsmänniskan
Det handlar alltså om den västerländska nutidsmänniskans uppgivenhet, för att inte säga apati, inför omvärlden. Om känslan av skuld men också känslan av maktlöshet. Det är så lätt att inte bry sig utan bara flyta med och göra som alla andra.
På scenen står en portal liknande den som stod vid ingången till nazisternas koncentrationsläger i Auschwitz. Där löd texten ”Arbeit Macht Frei” – arbete befriar – här står det ”I shop – therefore I am” – jag shoppar, därför finns jag. De sex, namnlösa karaktärerna på scenen sitter i varsin kundvagn, fångna av begär som mat, träning, droger och porr.
Fysiskt skådespeleri
I en fragmentarisk blanding av körpartier, enstaka tablåer, videoprojektioner, plakat, musik och ett fysiskt skådespeleri som gränsar till performancekonst, konfronterar ensemblen publiken med dessa begär – fast uppförstorade, överdrivna och förvridna så att man nästan genast drabbas av fysiskt illamående.
När skådespelaren Hannes Olsson spyr på scenen och resten av skådespelarna smörjer in varandra med ketchup, nyponsoppa och vispgrädde, lämnar flera personer ur publiken lokalen. Efteråt blir det het debatt mellan regissören Jonas Engman och några av de lärarinnor som tagit med sina elever för att se pjäsen.
Provocerar kultureliten
Egentligen är Extasy +/- noll avsedd för en teatervan publik. Teatermaskinen vill provocera kultureliten och inte tonåringar, som det blev under det här genrepet i Stenungsund. Men Jonas Engman är ändå nöjd med diskussionen trots att hans föreställning blev beskylld för att vara övertydlig, klichéfylld, förutsägbar, onyanserad och dåligt konstnärligt genomförd.
– Vi vill att folk reagerar med att tänka i stället för att känna in och uppleva. Först gjorde vi den som en vanlig illusionspjäs, där publiken skulle identifiera sig med en av skådespelarna. Men det är just den formen av inlevelse vi kritiserar! Det blev absurt att göra pjäsen på det sättet. En av kvinnorna som såg pjäsen i dag, sa att hon inte kunde identifiera sig med någon i pjäsen. Jag är jätteglad för den reaktionen! säger Jonas Engman.
En annan kvinna i publiken klagade över att hon blev äcklad och nedslagen. Finns det inget hopp i pjäsen?
– Själva föreställningen är hoppet! Att den görs och att den ger upphov till de här reaktionerna från publiken. I det totala kommersiella flödet, kan man faktiskt göra något själv, säger Jonas Engman.
Känner ni er lika fängslade i systemet som karaktärerna i pjäsen?
– Vi är inte lika destruktiva som personer, men många av oss har någon gång befunnit sig i pjäsens mittpunkt, i avgrunden där man bara konsumerar, säger Jonas Engman.
– Författaren Johan Jönssons målsättning är att visa den avgrunden, förklarar Jonas vidare.
I pjäsen säger ni att våld är den enda verkliga dialogen. Vad menar ni med det?
– Det krävs så starka saker för att människor ska vakna i dag. Ingen reagerar på våld i TV. Vi har kommit så långt att vi måste skära oss i armarna eller sitta och bajsa på varandra för att vi ska känna oss levande i en overklig värld.
Är ni inte rädda för att publiken bara ska komma ihåg er som teatergruppen som spydde och kletade in varandra med ketchup?
– Vi tror att de flesta tänker vidare: hur kunde det här finnas? Vad ville de? säger Jonas Engman.
– Jag tror man uppfattar energin i föreställningen, man uppfattar att vi är emot någonting, även om man inte omedelbart förstår vad, säger Teatermaskinens producent Berit Engman.
– Det är just det som grejen! Man vet inte vad man är emot när kapitalismen har flyttat in i våra kroppar, som den har gjort i dag. Den är rent fysiskt en del av oss, genom genmanipulerad mat, sjukdomar som anorexi och bulimi och fitness-hysterin, fyller Jonas Engman i.
Vad är lösningen då?
– Det vet vi inte, säger Jonas Engman. Vi bara beskriver hur många människor upplever sig själva. Om vi inte törs titta på det, hur ska vi då kunna förändra något? Skillnaden mot 70-talets politiska teater är att vi inte har någon färdig lösning.
Loading ...
