Den sista människans resa gjord obrukbar på Teater Terrier

Det är galet och upptrissat. Genom olika karaktärer och episoder tar pjäsen upp problemet med att tro och ha en fast övertygelse om vad som är rätt, om hur allt ska vara. Ett område som diskuteras är den religiösa tron, andra kärnfamiljen, droger och sex. Skådespelarna räds inte att ta ut svängarna och känslan av obehag finns under hela föreställningen, förstärkt av Andreas Grevsten-Danielssons musik.
   I en episod trycks en pojke ned av sin religiösa far vid grötmiddagen. Han tvingas äta slev efter slev av en slaskig grå sörja, för att sedan övergå till att tvångsmata sig själv. Samtidigt upprepar han, likt ett mantra, frasen ”Är jag duktig nu”. Här är det flera i publiken, inklusive undertecknad, som faktiskt tittar ner i knät. Rädd att snart få se gröten komma upp igen. Men det gör den aldrig. Ja, Gud och ”bror-duktig-mentalitet” får sig en rejäl känga. Att vi fostras att inte ifrågasätta, utan att lyda och ställa oss i ledet. ”Herre, ta bort min självständighet”, är här en del av bordsbönen.
   Ämnet är aktuellt och hela formen på pjäsen känns spännande, med sitt starka fysiska uttryck. Därför är det synd att texten inte alltid kommer fram. Det är för burkigt ljud, för mycket rabblande monologfragment som är omöjliga att följa, som en ramsa utan slut. Det blir ansträngt och istället för att flyta med i föreställningen snubblar jag gång på gång, vilket lämnar en känsla av frustration.