På scen är hon vitsminkad och tidlös, utan mänsklig ålder, utan igenkännbar kostymering. Hon är butoh-kropp, en naturvarelse mellan människa och djur, ett stycke urenergi som söker ny form i dans och rörelse.
Utanför scen är hon Susanna Åkerlund, en svensk kvinna i 30-årsåldern, ledigt men elegant klädd, med sparsam, stilfull makeup. Hennes hållning berättar om mångårig andlig och fysisk träning, hon talar vardagligt men artikulerat – orden bottnar i erfarenhet.
Susanna är butoh-dansare, ensam i Sverige i sitt yrke och en av få västerlänningar med gedigen utbildning i butohns hemland, Japan. Hon ger föreställningar över hela världen och är en flitigt anlitad instruktör: för några år sedan ansvarade hon för butohscenerna i en Madonna-video, sedan 1994 lär hon också ut butoh på en kursgård i Almunge utanför Stockholm.
Butoh inte klassisk japansk dans
Många blir förvånade när dom får veta att butohn inte är en klassisk japansk dansform. Den är långsam, avskalad, stiliserad, den liknar uråldrig asiatisk scenkonst – men är helt modern, framvuxen ur 1960-talets radikala japanska kulturliv.
Butohn söker visserligen sina rötter i traditionell japansk kultur, den säger sig t o m vilja ”befria den japanska kroppen” från all västerländsk förslappning, men har hämtat sina uttrycksformer från europeisk och amerikansk modernism, från happenings och avantgardeteater.
Kanske inte så konstigt, då, att butohn blivit populär även hos oss. Flera japanska butohgrupper har slagit sig ned i Europa (Sankai Juku bl a, som gästspelar i Stockholm i mars nästa år) och till och med anpassat sin stil efter det västerländska ögats skönhetsideal.
Levde med en butohgrupp
Susanna Åkerlund är unik i det att hon som västerlänning bosatte sig i Japan, levde och arbetade med en butohgrupp och förde med sig butohn hit som en del av sitt eget kulturarv.
I hennes senaste föreställning, Atomic, förenas butoh, technobeats och svensk polka – en kombination som knappast någon japansk butohdansare hade lyckats med.
Jag frågade Susanna Åkerlund vad hennes butoh handlar om. Är det att frigöra ”den europeiska kroppen” från – den europeiska kroppen?
– Butoh handlar om att frigöra kroppen från vilken kultur den än befinner sig i. Den får sig så mycket pålagt hela tiden. Är det inte könsroller så är det datorer – som fullkomligt krossar kroppen. Och den synen vi har på kroppen präglar också synen på oss själva. Är det prestation och effektivitet som gäller – då får vi den synen på oss själva.
– Men en kropp är ett levande väsen, ett slags poesi, en reflektor för de krafter som finns. Kan vi uppfatta den så blir vi… kanske inte bättre människor, men vi ändrar våra värderingar om varför vi är här över huvud taget.
Butoh jämfört med vanlig dans
Hur ser du på dig själv i förhållande till en vanlig dansare? Vad skiljer en ”butohkropp” från en vanlig dansares kropp?
– Den gemensamma nämnaren är ju att man vill säga något med kroppen, man är redo att koppla bort orden. Men en butohkropp går det inte att få jobb med. Man måste skapa allt själv – det är en egen konstnärlig sfär. En modern västerländsk dansare utbildas för att få jobb i ett kompani. Många dansare klagar: ”vi är bara kroppar”. Men det handlar också om att de kanske inte vågar ta ansvar för sitt eget verk. Gör man allt själv – tvingas man också stå för det, för det man vill säga till världen som konstnär.
“Det är så mycket business kring dans ”
– Det är så mycket business kring dans och det ställs höga krav på att man ska vara produktiv. De stora kompanierna kör för det mesta flera uppsättningar parallellt. Då är det inte snack om några konstnärliga processer – och man slits snabbt som dansare. Som butohdansare utgår man ifrån att man förändras varje dag – efter ett halvår frågar man sig kanske: varför gör jag så här? Varför var det jag gör viktigt då, och hur gör jag för att hitta en inre mening i mötet med publiken just nu? Det handlar mycket om disciplin, men också om improvisation.
Vad händer om slemmet går och shoppar?
Hur växer en butoh-föreställning fram?
– Grundprincipen är att hela tiden skapa konfrontationssituationer. Vi jobbar med levande material, vilka som helst: tar man en blomma tar man reda på vad bladen är, eller doften eller rötterna. Och så konfronterar man detta mot kroppen. Som jag ser det finns det en 60-70 olika grundtillstånd hos materien: slem, lera, blixtar, sten, marmor – hur skulle kroppen bli om den konfronterades med detta?
– Ta ”slem” till exempel. Det är en hel värld i sig, man kan säkert forska om det i femtio år. Men om man tar ett ”grundslem”, utifrån en utarbetad mall, så kan man överföra det till en workshop och träna på det tills det sitter ganska bra. Sen gäller det att improvisera utifrån slemmets förutsättningar: vad händer om slemmet går ut och shoppar? Eller om slemmet är rosa? I slutändan kommer vi kanske fram till: ”Nu vill jag verkligen göra en slemdans, nu ska slemmet göra det och det därför att jag anser att…” – det är målet i dansarens kropp.
Ser publiken detta? Känner den igen ”slemmets kropp”?
– Som publik lär man sig ju också vad det är man ska titta efter i butohn. Man måste se på huden – inte bara att det står en dansare där, utan att det hänt något med dansaren. En tränad publik kan se: oj, nu är det slem, nu är det blixtar, att det är olika element som tagit över kroppen. Men ändå: det är inte det man vill gestalta, det använder man bara för att sudda ut de förutbestämda meningarna om kroppen. Sen ska det ju bli dans, nej, inte ens dans: det ska bli förändringar i rummet. Det ska visa att vi kan skapa förändring, att vi kan existera i denna världen och att vad som helst kan hända.
Landet-i-skuggan-dans
Det har sagts, i butoh-sammanhang, att 50 % av vår kropp är mörker. Vad betyder det?
– Det var en känd japansk butohkritiker som sa det. Ju längre österut man kommer desto större blir jämvikten mellan ljus och mörker. I kristendomen har ju ljuset segrat över mörkret, men det tänkandet finns inte inom buddhismen, till exempel. I Östasien lever ljus och mörker i symbios. Ursprungligen kallades butohn för ”landet-i-skuggan-dans”. Det betyder: att rota i det vi inte ser, att inte ta någonting för givet.
– Dom flesta människor som ser butoh tycker ju att det är väldigt mörkt – vi släcker också alltid – man tappar det kommunikativa och så kommer det här kommunikativa i stället. Vissa människor blir livrädda för det, att man inte känner igen människan. Men det är en annan aspekt av att vara människa. Det är ju inte det mörkret där vi blir massmördare som vi vill komma åt, utan mörkret där vi inte riktigt vet…
Och vad gör man, som butohdansare, för att ta reda på det?
– Man går in i sin existens i stället för att bara uttrycka en massa saker. Öppnar en dörr ut mot universum, man blir en öppning för något annat. Det går att komma in i detta med hjälp av djupavslappning och genom att utmana sin stolthet, detta att ”jag är bättre” än något annat. Det finns drösvis med metoder för det i öst, mindre hos oss. När man importerar metoder från öst är det som blir kvar ofta: ”vi vill må bra, hitta oss själva, bli av med våra problem”. Vilket är något helt annat än utgångspunkten: en etisk moralism, en spirituell disciplin. Att kunna se sina problem och sen ta ansvar för sig själv.
Och det lär oss butohn?
– Ja, fast även butohn används av många i väst som en metod ”för att må bra”. Men butohn är i första hand en scenkonst som återvinner kraft och öppnar ögonen för de jättehistorier som finns omkring oss. Den uppmärksammar alltings positiva och negativa sida. Butohkroppen stiger fram ur denna anspänning, i den kan vi, om vi suddar ut oss själva, bli vad som helst. Den lyfter fram vår ensamhet, men också våra möjligheter att hantera den.
Loading ...
