Politik som urspårad festKudzai Chimbaira och Sannamari Patjas i Integrationsteaterns och Dramalabbets uppsättning av Johanna Emanuelssons Den stora efterfesten. Foto: José Figueroa
Recensioner [2012-02-07]

Politik som urspårad fest

Den stora efterfesten av Johanna Emanuelsson
Scen: Integrationsteatern, Dramalabbet
Ort: Stockholm
Regi: Camilla van der Meer Söderberg
Scenografi: Lars Jansson
Ljus: Sanna Strokirk-Lilja
Kostym: Sari Nuttunen
Mask: Sari Nuttunen
Medverkande: Kudzai Chimbaira, Ann-Charlotte Franzén, Sannamari Patjas
Ljud: Fredrik Olsson
Länk: Dramalabbet


RECENSION/TEATER. Etnicitet, genus, klass. Stora viktiga ämnen tas upp i Johanna Emanuelssons nyskrivna pjäs Den stora efterfesten. Men när Integrationsteatern sätter upp den i samarbete med Dramalabbet i Stockholm blir det en pedagogisk skiss, tycker Nummers Maina Arvas.

Att man ska gå när det är som roligast har gästerna på den här festen glömt bort för länge sedan. Personalen som står i köket och sköter disken har däremot inte glömt bort det. Men de kan inte gå för då blir de av med jobbet. De kan bara känna den obetalda övertiden ticka i trötta muskler och höra när tillställningen till råga på allt i stället för att ta slut övergår i efterfest.


Johanna Emanuelsson är den unga prisbelönta dramatikern som skrev Älvsborgsbron, en ungdomspjäs som sattes upp på Unga Dramaten i höstas. Återigen skriver hon ur ett underifrånperspektiv. I Älvsborgsbron mötte vi frustrerade ungdomar utan makt, men med längtan efter kärlek eller politik. I Den stora efterfesten möter vi två frustrerade vuxna utan makt, och som knappt längtar längre.


Finländska Mirjam (Sannamari Patjas) och invandrade Gertrude (Kudzai Chimbaira) befinner sig på samhällets smutsiga storköksgolv, belamrat av Lars Janssons rostiga stålkonstruktioner – stiliserade diskbackar eller metaforiska burar. In till diskarna råkar även glittriga artisten Judit (Ann-Charlotte Franzén) högklackstrippa i väntan på sitt uppträdande, som förtydligande kontrast.


Man förstår idén. En politisk allegori där världens tillstånd beskrivs som en urspårad fest. Resurserna som liksom buffén börjar ta slut, och oroligheterna som därmed uppstår. Invandrarkvinnorna som städar upp efter de inflytelserika.


Man förstår idén alltför väl. Vi har sett kökströskeln utgöra klassgräns förut (och könsgräns), likaså hur stölden av exempelvis en silversked sätter etnicitetsfördomar på sin spets. Integrationsteaterns och Dramalabbets uppsättning stannar vid att bli en platt bild av den där idén. Mer pedagogik än dramatik trots stora ämnen som etnicitet, genus, klass.


Det är som om Camilla van der Meer Söderbergs regi litar för mycket på texten, som visserigen har en viss drastisk humor men som hade mått bättre av mer spänst och skruv. Nu blir föreställningen en lös skiss där spelet får svaja för fritt för att kunna hitta balans och tonträff. Ett par fina möten mellan Patjas och Chimbaira uppstår dock, som framför allt den senare lyser upp med charmig närvaro.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (7 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare