Att berätta historier ur olika synvinklar är ett effektivt berättargrepp. Det gjordes för några år sedan framgångsrikt i Per Flys eminenta tv-serie Föreställningar; det har gjorts åtskilliga gånger i litteraturen, bland annat i Jennifer Egans Pulitzerbelönade bok Huliganerna kommer på besök, som kom ut på svenska i somras. Detta sätt att berätta fungerar förstås också bra för den dramatiker som vill påminna om att begreppet sanning är något högst subjektivt, liksom ibland, begreppen rätt och fel.
När Paula Stenström Öhman slogs av att depression är vår nya folksjukdom och bestämde sig för att undersöka ämnet i en pjäs var det en inte alls dum idé att använda just detta berättargrepp. Pjäsen Hon finns inte med på fotografiet baseras på vittnesmål från människor som exkluderats från den allra minsta av enheter, nämligen familjen, och Stenström Öhman låter i sin text en fiktiv familj tjäna som exempel.
Det gifta paret Klaus och Pia har någon på besök som ställer frågor. Vi möter dem i ett scenrum möblerat med enkla klappstolar. De frågor de får hör vi aldrig och om det är vi i publiken som förmodas stå för dem, eller om det är frågor som i åratal har plågat paret, får vi aldrig veta. Från början är frågorna oskyldiga, men efter hand rätt pressande, rentav privata, rannsakande. Gästen som frågar förvägras kaffe, men får pliktskyldiga svar.
Klaus och Pia svarar med en röst, i mun på varandra, fyller i när den andra tystnar, upprepar, tycker tillsammans – ”vi tycker om att åka på semester i husbil” – så där samexisterande som man bara kan vara efter ett livslångt äktenskap. Oskar Thunberg och Eva Rexed, han med hasande steg i filttofflorna, hon med stram frisyr och frusna axlar, briljerar som par i övre medelåldern, med kroppspråk som berättar om två människor fångade i villaidyllen, där trädgården har eftermiddagssol och hunden Gossen är starkt saknad.
Gemensamt har de också bestämt sig för en sanning om den förlorade dottern Cia. ”Vi har gjort allt, då menar jag verkligen allt en förälder kan göra”. Ändå har de inte sett henne på tjugo år, bortsett från den där gången då Pia sprang på henne vid spärrarna på Centralen förstås, eller då Klaus mötte henne på bron ut mot Skeppsholmen, men hade bråttom till ett lunchmöte.
När Eva Rexed, efter Anders Bennyssons drömskt musikaliskt intermezzo, släpper ut håret, sätter på sig en collegetröja och sömlöst smyger in i dottern Cias gestalt får vi veta att hennes sanning delvis ser annorlunda ut. Nervöst försöker hon få sin kropp att smälta samman med den obekväma stolen och göra sitt bästa för att själv tro på utsagan att hon inte saknar sina föräldrar. Det är en smärtsam berättelse om att redan som elvaåring känna att utanförskap, att redan som barn påbörja en livslång golgatavandring.
Men mest berörande av de tre historierna Stenström Öhmans berättelse består av är trots allt lillebrodern Olles. Oskar Thunberg gör en spröd och 80-talsnostalisk ensam-pappa-gestalt som, för gud vet vilken gång i ordningen, spelar in julens blandband till sin förlorade syster. I dialog med sin Philips kassettradio står han för en bikt som via skämtsamma gliringar och självironiska iakttagelser till slut ser ut att ta sig igenom lager på lager av missförstånd och eventuellt landa i något som liknar försoning och förståelse.
Loading ...
