Att ta till vapen för att bevara fred, går det? Besöker man Teater Tribunalen får man svart på vitt att det går åt helvete.
Beredskapsfars kallar de Den tappre soldaten Svejks äventyr i terrorkrigens tidevarv för. Läs det med betoning på fars. Skruvad sådan. Här riktas det kängor inte bara mot fredsbevarande insatsstyrkor och terrorkrig, utan även mot heroinsmugglande krigsherrar, svensk kriminalvård och en liberalism som hycklar vidsynthet.
Svejk dyker upp i en frysbox i Afghanistans öken, tinar upp och ställer från första stund till med oreda och kaos. Dråpliga Eric Stern klär sin roll i ett oskyldigt småflin, som någon gång växer ut till ett överlägset leende. Medan hans kapten (en ännu dråpligare Gustav Bloom) förföljs av diverse missöden orsakade av, just det, Svejk.
Är han en raffinerad sabotör eller bara en ovanligt klantig jubelidiot? Munläder har han i alla fall, både här och i Bertolt Brechts pjäs, som bygger på Jaroslav Hašeks roman. Under föreställningens gång framstår Svejk som alltmer beräknande och skrupelfri. Men han är det mot ett system där reglerna och principerna styr, inte känslorna.
Jan Källs manus vinner åtskilliga satiriska poänger, någon enstaka gång känns de kanske lite lättköpta. Här levereras också den ena bitande ironin efter den andra. Som när soldat Olsson (en suverän Lisa Larsson), livrädd för att skjuta, till slut flippar ur i världens skottsalva, med k-pisten riktad mot publiken. Och tycks träffa sin egen general.
I andra akten stegrar Richard Turpins regi, och den sprudlande ensemblen, det hela till en kakofoni av komiska tortyrscener och interner som på löpande band hänger sig just när FN:s tortyrkommission – det vill säga publiken – råkar besöka häktet. Dålig tajming.
Det går bitvis i 180 knyck. Och det är, som sagt, fars. Vissa i publiken tjuter av förtjusning, själv blir jag till slut aningen matt av tumultet. Men attacken i uppsättningen lägger jag mig platt inför. Det är en uppkäftig kommentar till den svenska flatheten, långa stunder vanvettigt rolig.
Loading ...
