Den tejpade mannen på Moment

Hade jag bara marsipanen på Moments feta kreativitetstårta skulle jag känna mig fulländad som mänsklig varelse. Jag vet, det där var både sliskigt och okritiskt formulerat. Rena groupieflirten. Men kanske handlar min förälskelse för denna sköna förortsscen om image. Jag vill nog innerst inne vara en momenttjej. För jag vill inte skriva om svagheterna i Pontus Stenshälls Den tejpade mannen, en ihoptejpad text som tillkommit i gruppens väntan på rättigheterna att få spela Becketts Mercier och Camier. Jag vill istället skriva hur genialiskt och positivt inspirerande det är av dem att, istället för att sura, dra på sig Becketthattarna, köra några schyssta riff och snärta till publiken med urabsurdisten Strindbergs gamla drömspelsrepliker.
   Jag har sett bättre uppsättningar på Moment, men i en verklighet där pedofiler är ett ofrånkomligt hot mot barns oskyldiga lekar framstår alla absurdister som absurdare än någonsin, teater är bara teater, minus och minus blir plus, filosofiska teorier blir överflödiga och Moment som genomskådat detta får guldmedalj i klarsynthet. Sen är dessutom Moment alltid grymt underhållande rent formmässigt. Här finns allt jag behöver och allt jag står ut med. Jaha, det räcker nu? Man fattade för länge sen… Men så gå dit och kolla nu då! Hälsa från mej.