Mattias Anderssons senaste pjäs är ett flöde av ord, människor och öden som flinkt flätas samman och abrupt sprängs på samma gång. Regissören Carolina Frändes mycket noggrant utmejslade karaktärer är alla människor som ser sina urholkade liv i backspegeln och ställer frågan: ”Hur blev det så här- alldeles bedrövligt?”
Den återvändande utvalda, Linda Lönnerfeldts Lisa, är kittet som håller ihop historien. Lönnerfeldts gestaltning är stark. Hennes frenetiska jakt efter upprättelse, bekräftelse eller varför inte förlåtelse, är såväl djupt lidelsefull som stundtals löjeväckande i sin desperation. Men av alla de såriga människor vi möter är det Ylva Gallons bänkpundare Jill som starkast lever vidare i mitt minne. Gallon briljerar med hjärtskärande tomma suckar och ödsligt glädjelösa skratt och visar med stor precision att Jills levnadslott är en av total alienation. Briljerar med små, men ack så skickliga medel, gör även Bahador Foladi med sin Vladi, en blivande pappa hållen i mycket tight koppel av fästmön Bianca, framförd på säkert Gestapomanér av Anna Persson.
I slutscenens kafferep from hell samlas all ångest, frustration och ensamhet på en gång och berättelsens klimax blir en smärtsam sådan, dock med något slags katharsiseffekt som självklar bonus. Nya Studion startar starkt och jag kan bara böja huvudet och säga som pjäsens Lisa: Tack, tack, tack.
Den återvändande utvalda, Linda Lönnerfeldts Lisa, är kittet som håller ihop historien. Lönnerfeldts gestaltning är stark. Hennes frenetiska jakt efter upprättelse, bekräftelse eller varför inte förlåtelse, är såväl djupt lidelsefull som stundtals löjeväckande i sin desperation. Men av alla de såriga människor vi möter är det Ylva Gallons bänkpundare Jill som starkast lever vidare i mitt minne. Gallon briljerar med hjärtskärande tomma suckar och ödsligt glädjelösa skratt och visar med stor precision att Jills levnadslott är en av total alienation. Briljerar med små, men ack så skickliga medel, gör även Bahador Foladi med sin Vladi, en blivande pappa hållen i mycket tight koppel av fästmön Bianca, framförd på säkert Gestapomanér av Anna Persson.
I slutscenens kafferep from hell samlas all ångest, frustration och ensamhet på en gång och berättelsens klimax blir en smärtsam sådan, dock med något slags katharsiseffekt som självklar bonus. Nya Studion startar starkt och jag kan bara böja huvudet och säga som pjäsens Lisa: Tack, tack, tack.
Loading ...
