Någon rockkarriär tog aldrig riktigt fart, men det gjorde däremot författarkarriären. Dennis Magnussons första pjäs hette En ensam drottning och hade premiär på Teater Scenario våren 2000. Pjäsen kom till genom ett samarbete med Karl Seldahl (just nu aktuell med Antigone på Teater Oberon), som svarade för regin. Dennis kallar stycket för ”ett skämt, mer eller mindre” och berättar att de hade tre kvinnliga skådespelare som skulle ha lika stora roller, vilket resulterade i en uppdiktad historia om tre drottningar i Tyskland på 1600-talet. ”Det här är intelligent, skarpsynt och rolig teater” skrev DN:s recensent Pia Huss efter premiären.
Sedan dess har det blivit ytterligare fem pjäser, men när jag berömmer Dennis för hans produktivitet menar han att det egentligen handlade om att Teater Scenario, där samtliga av hans pjäser satts upp och där han länge satt med i det konstnärliga rådet, hade ett stort behov av att nya pjäser strömmade till.
– Vi hade inga pengar och försörjde oss på biljettintäkter, men efter några veckor går pjäserna alltid så jävla dåligt att man måste lägga ner och köra nästa. Så jag skrev två pjäser om året då.
Bollebygdsblod i ådrorna
Dennis Magnusson är född 1968 och uppväxt i Bollebygd utanför Göteborg, där hans senaste pjäs, Söndag, också utspelas. Han har haft de klassiska ströjobben, bland annat som diskare, inom hemtjänsten och på Konsum.
Att han kom in på skrivandet är helt styrt av det personliga intresset, för Dennis skrev mycket under uppväxten trots att den inte utspelades i någon intellektuell författarmiljö.
– Jag kommer inte från någon sån värld. Den här, vad ska man kalla den, den intellektuella världen fanns inte där jag växte upp, varken bland kompisarna eller hos mina föräldrar och fortfarande idag kan jag märka en viss skillnad när jag möter andra som har med sig en sån tradition.
Hoppade av teknisk linje
Men den traditionen Dennis växte upp i kändes å andra sidan inte riktigt rätt och symboliskt nog är Erik Johanssons arbetarpjäs Tok-Alfred ett av Dennis starkare teaterminnen. Den spelades på Folkteatern i Göteborg 1981, när Dennis var tretton, och titelrollen gjordes av Tomas von Brömssen.
– Han tvingas in i fabriken och blir galen. Utan att förstå det då hade jag nog en liknande känsla inför arbetet. Jag är uppväxt bland elektriker och snickare, det är inget fel på det, men det var inte riktigt min grej. Jag gick på teknisk linje i ett år men det funkade bara inte.
När Dennis var 26 kom han in på Biskops-Arnös dramatikutbildning. Stefan Sundén, som ledde utbildningen, har betytt mycket för Dennis skrivande och gör det fortfarande.
– Han ledde in mig på ett annat tänkande kring skrivandet och kring konst. Han är någon form av mentor för mig och en av dem som läser mina pjäser.
Olösta problem i fokus
Sina tre första pjäser beskriver Dennis som ganska ”lighta”. Den lätt ytliga Livet efter detta handlar, liksom Hollywoodhistorien Starfuckers, om skådespelare och dess drömmar. Johans sista liv, som är hans fjärde stycke, var däremot ett försök att gå lite mer på djupet. Den är ett slags drömspel och handlar om en kille som möter sina inre demoner. I sina två senaste pjäser, Vi drömmer, vi hoppas och Söndag har Dennis bytt stil igen. De kan beskrivas som ett slags vardagsdramatik på liv och död, som i Dennis egen regi har spelats med en oerhört fin och poetisk nyansering.
Vi drömmer, vi hoppas är resultatet av ett grupparbete, där Dennis tillsammans med sin producent och de tre skådespelarna Kajsa Svensson, Lotti Törnros och Martin Jonsson, diskuterade kring känslan om hur förhoppningar byggs upp i livet.
– Jag har jobbat mycket med tv och där löser sig alltid allting på slutet. Även om det slutar olyckligt är det ändå någon form av upplösning, men här jobbade jag istället mycket emot föreställningen om att saker och ting löser sig. Det börjar dåligt och sen blir det bara sämre och sämre.
Leker med tidsperspektivet
Att skriva för tv har dock varit oerhört lärorikt, tycker Dennis. Han har levererat uppåt ett 80-tal avsnitt till olika tv-såpor, exempelvis Vita lögner.
– För mig har det varit en väldigt bra hantverkskola som gjort att orden inte blivit så betydelsefulla, även om det kanske låter som en paradox.
– Det högtidliga försvann när jag under en period skrev upp till två avsnitt i veckan och för mig blev det en befrielse att bara få vräka ur sig.
Det kan tyckas märkligt, men Dennis ser uppenbara paralleller mellan sina senaste två pjäser och tv-såporna. Han menar att grundhistorierna är samma, men att formen skiljer dem åt.
– Egentligen tror jag nog att det är väldigt mycket vardagsdialog i mina pjäser, men den är satt i ett nytt sammanhang. Jag jobbar mycket med tidsperspektiv och med att lura publiken att se på fel saker.
– I och med att jag bryter upp tidsaxeln får orden en annan betydelse. I Vi drömmer, vi hoppas pratar två systrar om att åka på en charterresa till Capri. Den dialogen är ingenting när man ser den på pappret, men i det sammanhang vi hör den anar vi att det är fråga om liv och död.
– Det är här teaterformen har sina möjligheter, men också nackdelar som gör att det ibland kan kännas lite svårt.
Intresse för hoppet
Risken att hamna i ”det svåra” kan också bero på att Dennis pjäser rymmer ett inte obetydligt, existentiellt allvar. I både Vi drömmer, vi hoppas och Söndag finns karaktärer som är extremt bittra över hur deras liv blivit.
– Jag har alltid fascinerats över vad som är ”sant” i livet. Kan man leva utan hopp? Är det sant att man ska känna förhoppning i alla lägen? Det går inte riktigt att få något svar på det.
Loading ...
