Depp- och surhetskomiken är ju numera tradition i höstmörka Norrbotten. Ronny Eriksson lever på sina dysterheter, och skådespelerskan Charlotte Lindmark göder myterna med en urpessimist på scen. Och nu satsar även Norrbottensteatern stenhårt på depressionen med revy: Aldrig får man vara glad.
Samtidigt får teatern kritik i kulturspalterna för att gå ner sig i revyträsket. Ett drama utanför själva dramat inför premiärnatten. Hur ska det gå? Ska teatern gå ner sig i hjortronmyren?
Nej då. Jag blir tvärt om förvånad och överraskad. Showen är oerhört glaserad och samtidigt uppmuntrande tragisk. Mycket får en turboinjektion av illusionisten Peter Warg. Han är häpnadsväckande. Men egentligen är det regissören och manusförfattaren Rasmus Lindberg som står för det verkliga trolleriet då han låter illusionerna smälta samman så underfundigt med teaterns lekfullhet. Inte minst i numret då Therése Lindberg får nog och klär av Peter Warg naken på jakt efter den borttrollade näsduken. Var fasen gömmer han den?
Men höjdarsketchen är resultatet av ett misslyckat trick där Martin Sundbom kläms ihop i trollerilådan ”på riktigt” och kommer ut totalkomprimerad. Humorn är modern, ett konglomerat av ironiska generationen och Monty Python. Galna upptåg och förryckta sketcher ofta utan någon direkt punsch-line. Men tittar man noga finns en slöja av subtil satir i undertexten.
Var kommer deppet ifrån? Jo – från den institutionaliserade lyckan förstås. Vi lever mitt i godheten: med dagis, allergiförbundet, Unicef, socialkontor och TV3. Men ändå är mungiporna nere. Trots allt knaprande av lyckopiller. Moderniteten har alltså sitt pris. Dysterheten.
Till sist kommer trolleritrickens absoluta trick, det som fick min verklighetsbild i gungning. När jag lämnar teatersalongen står den eminenta revyorkestern på scen och kompar. När jag halvminuten senare kommer ut i teaterfoajén står Kalle Nyman där med basen och blinkar med ena ögat mot mig. Orkestern trollade ut sig själv! Illusionister – jag gapar av förundran.
Loading ...
