Idiots får mig att minnas en kvinna som under rasten satt kvar på sin plats och följde den pendlande rörelsen hos kulan i änden av en lampstropp. Då bekräftade det att hon inte var helt normal. Nu inser jag att hon kanske fick ut mer av att bli ett med den pendlande kulan än av att prata strunt i fikarummet. Då var jag för oerfaren för att förmå se handlingen ur ett annat perspektiv än majoritetssamhällets. Nu stör jag mig på majoritetssamhällets nervösa skratt som riskerar att göra Idiots till en fars. Det lyckas inte eftersom dansarna är allt för väl grundade i vad de gör för att låta sig påverkas av publikens agerande.
Obekymrade av skratten fortsätter de att tolka en mängd olika varianter av en plastpåses färd mot det rosa scengolvet. Björn Säfstens kalligrafiskt exakta koreografiska vokabulär låter dansarna ytterst lyhört gestalta den närmast viktlösa påsens långsamt flytande fall. Det är poetiskt skönt och om inte plastpåsen hade varit närvarande skulle sannolikt ingen ha skrattat. Kanske är det i detta ”om inte” som domen över idioten uttalas. Detta ”om inte” förpassar obönhörligt personen och dess handlingar över gränsen för det acceptabla.
Hur det går om man befinner sig där framgår av föreställningens musikaliska ledmotiv How sweet to be an idiot av Monthy Python-medlemmen Neil Innes. Sången dominerar skeendet efter den poetiska inledningen. Ett skeende som i enlighet med sångtexten är lekfullt lössläppt på ett charmerande naivt sätt. Dansarna fnattar omkring i underkläderna och kastar sina kläder på varandra eller leker med ett stort stycke tunn plast som de får att sväva på magiskt vackert sätt. Men precis som i sången slutar det i smärta och kollaps.
Skickligt väcker Säfsten och dansarna tankar om hur styrda vi är av vad som ses som ett accepterat beteende. Hos andra såväl som hos oss själva, för helt oväntat befinner vi oss på fel sida. Vi som låtit oss luras att applådera för tidigt. Vi som blixtsnabbt slutar applådera eftersom vi plötsligt inser att vi beter oss idiotiskt.
Loading ...
