Fördjupning [2005-09-02]

Det alltid saknade barnet

INTERVJUN Vad händer med en familj när ett barn försvinner? När det visar sig att det värsta som kunde ha hänt, verkligen har hänt?     Riksteatern och Östgötateatern sätter upp Saknad av brittiska Zinnie Harris, en pjäs baserad på hennes egna erfarenheter.

En helt vanlig familj på semester i Frankrike, det är varmt, det är pittoreskt, det är just så som det ska vara. Men en dag kommer inte äldsta dottern hem, hon återfinns ingenstans. Någonting har hänt, familjen väntar och letar, men tillslut måste de åka hem. Världen rullar vidare, men i den lilla familjen är det kvavt och instängt. Den Saknade har blivit större än livet. Sju år går, sedan träder en man fram och erkänner mordet och familjens liv fläks ut i medierna.
    Men historien som brittiska dramatikern Zinnie Harris berättar är ingen thriller eller deckare, utan en finstämd berättelse om just saknad och utsatthet.
    Pjäsen har verklighetsbakgrund. Nära vänner till Zinnie Harris familj var med om något liknande och hon växte upp med detta, såg sorgen på nära håll. Och hon såg hur omgivningen och medierna reagerade.
    – I början av sin karriär som dramatiker eller författare tror jag att de flesta måste skriva om sådant som ligger nära en, säger Zinnie Harris, i senare pjäser blir historierna mer som fantasier.

Hyllad i hemlandet
Zinnie Harris är uppvuxen i Skottland men född i London. Hennes mamma är konstnär och teckningslärare, pappan etnolog och museiman och systern konstnär. Själv valde hon först att bli biolog, men under studierna i Oxford ägnade hon sig mer åt teater.
    – Men redan från fem års ålder sa jag att jag ville bli skådespelerska…
    Saknad är Zinnie Harris debutverk. Hon hade just utbildat sig till regissör och jagade efter jobb när hon beslutade sig för att skriva en pjäs. Detta var 1997 och det hon skrev var första delen av Saknad, eller By Many Wounds, som den heter i original.
    – Jag fick sätta upp den på Traverse, en teater i Edinburgh, pjäsen vara bara 50 minuter lång då. Men på teatern gillade de den och jag fick möjlighet att göra en tvåaktare av den. Mot slutet av året fick jag en beställning på en pjäs för National Theatre Studio i London.
    På den vägen har det varit. Zinnie Harris är en hyllad dramatiker i Storbritannien. I dag både regisserar hon och skriver pjäser, men det är som dramatiker hon haft sina största framgångar.
    – Som ny dramatiker tycker jag att man i Storbritannien har ganska bra möjligheter att bli spelad, och därmed utvecklas.

Regissören Olof Hanson hittade pjäsen Saknad under en resa till London.
    – Jag skulle sätta upp något för Riksteatern och hade väl läst en 20 brittiska pjäser när jag började läsa Saknad. Aldrig förut har jag varit med om att en pjäs gripit mig så mycket under den första genomläsningen. Jag minns att jag satt på ett tåg och läste och bara grät.
    Det är en stark text, Olof Hanson säger att pjäsen lärt honom mycket om vad som händer med människorna i en familj där ett barn dött.
    – Det blir ett sådant stort hålrum, och i pjäsen kan man se hur till exempel mammans övriga relationer påverkas av att ett av hennes barn är borta. Allt upphör att fungera.

”Jag växte upp med att människor faktiskt kunde försvinna” (Zinnie Harris)

    I våras träffade Olof Hanson Zinnie Harris när hon regisserade sin Solstice (Solstånd) på Royal Shakespeare Company i Stratford.
    – Sätter jag upp något av en levande dramatiker måste jag få träffa honom eller henne. Jag gör det för att förstå pjäsen bättre. Mötet med Zinnie gav mig jättemycket. Jag kunde genomföra en bättre forskning kring ämnet sedan och hade mer att ge skådespelarna.
    – Jag tyckte det var roligt att Olof ville träffa mig! säger Zinnie Harris, jag berättade om mina erfarenheter, att jag växte upp med att människor faktiskt kunde försvinna.

Efter tsunamin
Det var vid jul förra året man beslutade att sätta upp Saknad. Strax efteråt inträffade tsunamin, och ämnet, som förvisso alltid är aktuellt, blev brännhett.
    – Vi funderade på om vi verkligen skulle sätta upp den nu, säger Olof Hanson, slutligen beslutade vi oss för att göra det.

”Vi har träffat föräldrar som förlorat ett barn, efter dessa möten har vårt arbete känts lite futtigt.” (Olof Hanson)

    Den andra september är det premiär, repetitionerna pågår för fullt. Olof Hanson berättar att arbetet pendlat mellan en viss rädsla för manuset – hur gestaltar man förlusten av ett barn? Och lust till texten. Ämnet är känslomässigt svårt. Kanske desto viktigare att man berättar om det.
    – Vi har träffat föräldrar som förlorat ett barn, efter dessa möten har vårt arbete känts lite futtigt. Om man inte själv varit med om att ens barn dött kan man nog aldrig riktigt förstå hur det är.
    – Samtidigt har vi hela tiden känt den här lusten till texten, vissa pjäser man läser har inget under, men här hittar vi saker hela tiden. Medan vi är nere på golvet och repeterar upptäcker vi saker vi inte sett förut, nya betydelser. Det gör arbetet mycket lustfyllt.

Mediekritik
Saknad är också en kritik av mediesamhället, där människors liv används utan känsla för de anhörigas integritet. Klasskompisarna till lillasystern i pjäsen, kommenterar det medierna berättar om hennes mördade syster, de mobbar henne och kallar den döda systern för hora. Och varje dag, i alla nyhetsprogram på tv och i tidningarna visas bilder på plastsäcken med systerns kropp i och fotografier på en ung leende storasyster.
    – Som med tsunamin, alla öden grep mig djupt och jag läste allt jag kom över, som alla andra antar jag, men inuti mig väcktes en stor tomhetskänsla. Jag tror att det bästa sättet att arbeta med det här området av ämnen är genom fiktionen. Då kan man gå in under huden på människorna utan att det bränner, se vad som händer med dem, utan att man kränker någon.

Ulrika Hallin

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare