The Strindberg Project präglas av ett slags naivistisk idélöshet som ställer den i ett motsatsförhållande till August Strindbergs varken naiva eller idélösa verk. Trots en tydligt uttryckt önskan i programtexten lyckas varken Tilman O’Donnell eller Melanie Mederlind förmedla något av Strindbergs komplexa motsägelsefullhet. Istället klamrar de sig fast vid olika teman, som de försöker utvidga maximalt för att fylla ut föreställningstiden, två mycket långa timmar.
Enligt programtexten fokuserar O’Donnell på den nyskilde Strindberg – ett i sig intressant tema. Tyvärr saknas den lätt galna ilska man hittar i Strindbergs egna texter och resultatet blir ett utdraget ältande vars höjdpunkter är när Daniel Sjökvist plötsligt sätter sig upp och säger ’Jag mår dåligt’ och när Luis Alberto Rodriguez något senare utstöter ett djupt känt ’Vov’. När replikerna helt oväntat fylls med den undertext som saknas i resten av verket får jag en vision av något aldrig förverkligat.
Utifrån det faktum att Strindberg under slutet av sitt liv studerade kinesiska gör Mederlind sitt verk till en illustrerad språklektion med cha-cha-cha-instruktioner och sång. Därtill låter hon dansarna skandera att Kina i motsats till andra länder inte har låtit sig påverkas av utländskt inflytande lika taktfast som vore de övervintrade kadrer från kulturrevolutionen. Även om ovanstående skulle kunna säga något om Strindberg är materialet allt för obearbetat, allt för mycket av ett collage, för att förmå väcka djupare associationer. Istället blir det ett slags ytlig plakatteater, något Strindberg aldrig stod för.
Men mitt starkaste intryck är inte det som sker på scenen utan att det är första gången jag ser en premiär av Cullbergbaletten på Dansens Hus stora scen som inte är utsåld.
Loading ...
